Spänningen var olidlig när älvan skulle introduceras till sitt nya hem. Betty skred som en lucia med henne likt ett brinnande ljus i sina kupade händer. Hon ställde ner henne framför dockskåpet och vi alla backade ett par steg. Som för att göra plats åt reaktionen som vi inte visste vad den skulle bli.

Älvan stod först bara och stirrade framför sig en lång stund. Vi kunde inte se hennes ansikte så det var svårt att avgöra vad hon kände. Men kroppen var spänd, axlarna höjda och händerna greppade om armarna som om hon frös. Så vände hon ryggen åt dockskåpet och såg på våra ansikten i tur och ordning. Som om hon väntade på vår tillåtelse att gå in.

Betty gjorde en uppmuntrande gest med händerna och sade: ”Varsågod och stig på.”

Efter ännu en stunds tvekan smög hon mycket försiktigt framåt och klev in i köket, vars randiga tapeter och schackrutiga golv genast lystes upp och blev lila. Hon snurrade långsamt ett par varv med blicken omkring sig, innan hon gick fram till det ljusgula köksbordet och satte sig på en av de matchande stolarna.

Stämningen oss tre emellan steg till ett tyst jubel där vi stod och såg på varandra med ögon som sade ”High five!” De trasiga vingarna strök sig mot ryggstödet och tvingade älvan att sitta långt ut på sitsen, men ändå. Hon satt där och det måste ju kunna tolkas som ett slags godkännande.

Hon trummade lite med fingrarna på bordskivan, reste sig igen och gick runt hela rummet medan hennes ena hand rörde vid spisen, köksbänken, gardinerna och diskhon med den pyttelilla, guldlackerade kranen. Storleken på rummet och möblerna var en aning för litet, vilket fick henne att se oväntat ståtlig ut i denna nya miljö.

Så lämnade hon köket och sökte sig genom hallen till vardagsrummet. Den knallgröna legosoffan nådde henne till knäna och hon satte sig inte på den som hon gjort på köksstolen. Nöjde sig bara med att stryka över ryggstödet medan hon gick fram mot TV:n och försökte trycka på dess knappar. Carro fnissade till och Betty hyssjade henne. Då tryckandet inte gav något resultat gick älvan vidare och tog en snabb titt i badrummet innan hon trevande gav sig uppför trappan till sovrummen på övervåningen.

”Hon verkar gilla det”, viskade jag när älvan hade inspekterat de två rummen, prövat båda sängarna, tittat ut genom fönstren och förundrat betraktat sig själv i Barbie-spegeln.

”Eller hur”, svarade Carro och trots att hon viskade höll rösten på att spricka av stolthet.

Älvan gick nu mot det enda stället som fanns kvar att utforska. Balkongen på dockskåpets ena kortsida. När hon kom dit satte hon armbågarna på räcket med en liten suck och beundrade utsikten över Bettys prydnadsskåp. Så vände hon sig mot oss med ett leende, ja, ett riktigt leende. Det var första gången jag såg detta hända och det fick hennes ansikte att skimra än mer magiskt än det gjort innan.