-

På dimmig väg i höstmörker

kan dysterheten vandra

I tystnad på insidan den gå

kliver hårda tramp

nära hålen från din ensamhet

Tanken letar efter annat

men längs den mörka vägen

är det långt mellan glimtarna få

av ljus som syns genom dimman

från lyktor tända av omtanke

som uppställda stå

vid trädgård och utanför

de hus som hade livet hos sig

där folk bor och

har liv ihop

en djupt värmande syn

så vid ett fönster du nu blir

ståendes med blicken på

synen av människor

två som kramades och log

en kort liten stund

pussades ömt och sen försvann

men hjärtat fyllde sina slag

tacksamt tog du gåvan de gav

livet gav hoppet som tände ett ljus

som lyste starkt och gav mod

du både kände och förstod

av ensamheten du nu fått nog

framåt på vägen du vandra

mörk och dyster som den var

känns nu lite lättare

när nästa vägskäl kanske dig tar

närmare det du söker

nu trygg i din vetskap

att trots allt det mörka

dysterheten som i dig bor

kan ändå ingenting vara förlorat

så länge kärleken finns kvar

-