man vill tro att vi rör oss framåt
men vi rör oss inte alls
vi har somnat efter ruset

väntandes på vagnen som ska ta oss hem
eller åtminstone bort
har vi däckat på hållplatsen
med arslet på kullerstenskanten
och benen ut över spåret

vi ska vakna skrikandes
när vagnen skär av våra ben

hade vi bara använt dem
rört oss lite i rätt riktning
så hade uppvaknandet inte blivit så brutalt

men nu är det för sent
och där ligger vi:
tidens krymplingar