Det rullade en mängd bollar under min 

säng den perioden av mitt liv. Att omfamna 

mitt signum. Min egenhet. Vänta sig motstånd. 

Kanske handlade inte hennes liv om annat. 

Att sakta ta in de andras självgodhet och smärre 

enkelspåriga livslögner. Binda ihop dem i en krans 

och leverera dem med någon slags humor. 

Barn är i deras värld oförstörbara och någonstans 

vid 18 års ålder inträder den gyllene ålder när 

samma barn går från offer över till den ålder då

de fattar helt egna val. Hon hade förstås inte kunnat 

låta ögonblicket passera och nu satt hon så här i den 

slags skamvrå där sådana likt hon skall sitta. Visst neg 

hon jäntan. Visst försökte hon ta sig ur det hela på alla mest 

patetiska vis en människa oftast gör. Efteråt såg hon enbart 

den dolda dolk de med stor träffsäkerhet planerat stöta 

rakt in in i ryggen. Inte ett ord om praxis, om det land som 

trots allt vilar mellan vitt och svart. I det stumma drabbas 

själen genom att sätta ytterligare gränser mot vanvettet. Där 

systerskap och sunt förnuft sköljs bort av lag och ordning. 

Det är då hon tassar upp för tidigt. Tänder ljusen i angränsade 

rum och längtar efter att tämja det odjur som aldrig på allvar 

kan tämjas.