Ålderstigna mänskor kväder
på ett annorlunda sätt
och vokabulären skräder,
så den varder vorden rätt.

Yngre individer späder
inte kvädet lika lätt
utan svärjer, släpper väder
så att stycket ej blir skrätt.

Fordomtida dvaldes dikten
presentabel i kostym,
esomoftast skygg i bikten
enligt gällande kutym.

Stundom var man redobogen
och desslikes med sin dikt
städse vittert bokstavstrogen
och sålunda vederkvickt. 

Den som levt i långa tider
medelst diktens storm och strid
rannsakar sitt språk omsider,
så det passar för sin tid.

Dock, ehuru diktens väsen
skiftar formen alltför fort,
blir man stundom njugg och kräsen
inför slikt som luktar lort.

Gamla kväden må hugsvala
ålderstigna skalder och
dem med annan värdeskala
och en annnan tummestock.

Det måhända blir att bida
bättre bruk på längre sikt,
som på gammalt sätt ska snida
den moderna tidens dikt.