Där ingentingen slutar tar Aldrigheten vid.
Osynliga vingar svävar över tomheten,
inte änglar, inte fåglar, bara ord.

En fönvind från fönstret i fjärran
förstenar den svarta fålen
som förtär heltäckningsmattan.

Ord lägges till ord,
tystnad till tystnad,
tristess till tristess.

I vår väntan är i vi alla lika.
Tiden som skall gå
står stilla i en kvart.

Rätlinjigheten böjer av
när orden kröker in sig
i glömskans korridorer.

Den svarat hästen utan huvud
gnäggar ohörbart
och bara ingentingen i Aldrigheten

återstår.