Det är så stor omsättning på sjukhuset, att när jag skrevs ut litet drygt tre månader senare, hade de bytt ut hela besättningen på avdelning 42.

Det har gått så långt med hallucinationerna att själva periferin blivit perifer. Krypningarna under huden känns som att råka stryka mot spindelväv i hallen.

Det mest intressanta med att sitta i väntrummet hos läkarna och att behöva åka till sjukhuset är att få läggas in för observation under tid som knappast går att beräkna för den enskilde ens.

Är att det är intressant att besöka ett sjukhus som patient och konstatera att det spelar liten roll vad en själv har för titel i arbetet.

En gång när jag åkte taxi (ambulans) till sjukhuset kallade jag mig redan i telefon för doktor den eller den.

Jag kallar mig ibland för byggmästare mest för att jag redan i skolåldern råkade vinna över en lärare i det frivilliga ämnet schack.

En gång när Leif var försenad till arbetet kom det sig av att han kinesat hos mig och jag råkade stå och prata under tiden han bytte däck på bilen och han därför ägnade nästan dubbelt så lång tid den morgonen med att köra fel efter det där däcksbytet efter punkteringen.

Själv berättade han om den där gången då han råkat få en fartdåre och drulle i trafiken som patient och råkat glömma kvar ett ytterst litet instrument inne i patienten när någon fick turen att sy ihop såret.