Jag har haft och har en fettknöl
strax ovanför höger skinka, ja nästan
mitt ovanför skåran ner till skithålet.

Jag har låtit operera bort den tre gånger
och låtit klämma ut den två gånger.

Den kommer alltid tillbaka. Och jag
har så småningom börjat förstå och
acceptera att platsen för knölen är
identisk med den som min svans hade.

Jag har således starka, men omedvetna, behov
av att ännu denna dag...ja ännu i detta liv
som människa...påminna mig själv om min apa.

Jag låter apan gå in i den varma, fuktiga djungeln.
På människospråk kallad bastu.

Där växer svansen ut igen. Och den är lång.
Den är inte strävhårig utan mjukt fjunig.
Stark och närapå oböjlig i roten men
desto svingigare ut mot borsten.

Av alla kvinnor jag nånsin har älskat
är alla där med mig. Med och utan svans.
Det är kvinnor och apor som kommit
olika långt i sin utveckling. Läs sexuella
utveckling.

Med min flera meter, kanske tio-tjugo, långa svans
fångar jag in den ena efter den andra och viskar
några väl valda grymt på apspråket i deras idel
öron.

Jag lägrar dem. Jag piskar i luften med min svans.
Jag tjuter. Jag ylar. Jag skriker och tjattrar
hur vi aldrig ska sluta älska varandra under vilka
sociala former vi än råkar leva.

Jag piskar med svansen i luften. Jag piskar världen
till besinning. Jag tänder eld på svansen och låter den
svedja alla onda byar på jorden, låter den byta ut
hat och ondska mot kåthet och glädje.

Jag är vild och galen. Och apa.

Min svärfar heter Tarzan.

Men min far är bergsgorilla och heter
GATONG.

JAG KNULLAR. ALLTSÅ ÄR JAG.

OCH DET ENDA SOM RIKTIGT RIKTIGT FINNS
PÅ RIKTIGT ÄR
KÄRLEK
BARA KÄRLEK
OCH INGENTING ANNAT ÄN KÄRLEK.