Blickar bakåt och ser mig själv trassla runt i snår

över berg och ner i djupa avgrundshål

det ena djupare än det andra och dom flesta är pinsamt bekanta

Jag har öppnat gamla dörrar

i hopp om att finna något nytt

*känner hur ryggsäcken skaver på min rygg*

Inför varje nytt år

hoppats och önskat ett nytt bättre år och tänkt ”det kan ju inte bli värre än det som va” samtidigt som jag synat mina ärr och öppna sår

Men som på autopilot har jag liksom fortsatt i exakt samma gamla spår

det verkar vara den bekanta vägen som är den som är enklast att förmå sig själv att gå