Jag har skrivit om så mycket smärta,
Gestalat mörka tankar
Jag har skrivit från mitt hjärta
Som intensivt rev sönder mina revben
med en ångest som hårt, hårt bankar
Visst kan jag än minnas
Men nu ser jag en vacker svan i vattnet och inser att
de mörka håller på att försvinna.

Efter alla hemska år som gott
är det som att smärtan börjar tynas bort
smulor här och smulor där
men det är som att något mig nu stadigare bär

Jag vet att jag aldrig med min sjukdom kan friskförklara mig själv
Men jag kan lära mig bli mer snäll
Det är så fint att nu kunna se
Att livet blev så himla mycket mer än det.

Mer än allt det onda jag trodde skulle bli
Och nej jag tror inte det här är mani
Jag tror jag bara ärligt mår bra
Att det är såhär livet faktiskt kan va
Visst är det hela lite nytt för mig
För det mörka var vad jag visste så hur ska jag våga lämna dig?

För även om jag hatar allt min sjukdom orsakat finns det något inte
Alla vet: jag menar inte att romantisera men något händer med en i destruktivitet.
Den var alltid där, i alla lägen,
Även när den inte borde, var den ständigt där i vägen
Den var mer när ingen annan var
När jag ramlade ihop på golvet bland dammen för benen inte längre bar
Och när jag försökte kråla så skrattade den mot mig
den sa till mig att det är nu dags att sluta lida, att göra slut på dig
Det var den som sa: släpp nu taget, det är dags att gå
men det var FAN inte den som tillslut sa NEJ och ringde 112.
Min destruktivet vet dock hur stördhet är,
Den vet hur så mycket är
Och den stora världen förstår inget av det här

Jag vill bli av med dig, jag vill säga adjö, men jag vet också att du hatälskar mig så mycket att du hade varit där om jag hade velat dö. Jag lutade mot dig för att få vägledning, nu måste jag skapa mig en ny beredning.

För jag måste, måste börja handla mer sunt
Bekvämligheter är enkla, men väldigt dumt.

Jag vill ju lära mig vem jag är, utan allt det här
Kan du hitta tillbaka: till vem du är
Så adjö rödvinspoeten, ta sista supen vid advent
Jag förstår att det finns en ambivalens,
Det är värt precis allt, precis allt fina som nu känns.

Goodbye naltrexone, goodbye alla vrål
Visa nu världen vem du är och vad du tål
Lilla vän du har levt i ett mörker, i ett hål,
Men livet är något annat du är påväg mot ditt mål
Du kommer aldrig vara någon som är gjord av stål
Men du glöder vacker och kraftfullt likt kol
Håll ut, håll ut, tills du får höra dit målvrål