i skuggan av cypresser
sätter hon sig vid ett bord
som avskyr mig,

likt hon flydde mig då jag kallnat
undflyr syftet med oss mig,
blundar till ljudet av vågor, Algeriet

jag serveras pepsi cola


"sorry sir, no cola, pepsi cola, si?"


det är alltså inte här
jag har fastnat...


"du förändras aldrig,

det är därför du är såhär"


och ändå hänger atmosfären

fastkletad runt cypresserna,



dina smala, långa, vackra fingrar
letar sig över det vita plastbordet, det hatar
verkligen mig, plastbordet

du rör på plaststolen,
den skrapar sig fram
över det illa gjutna
cementgolvet...

du rör vid min förskräckliga hand,
grov, sönderarbetad, slaktarhänder,
generationer av slit och underkastelse

"du vet, det hade kunnat vara annorlunda"

hon gör en cirkel med sitt pekfinger
på ovansidan av min hand,

jag tittar rakt fram, in i den självmordsblå
skrovliga kalkväggen som är snett bakom henne

"jag kan inte svara" svarar jag,

den gassande solen
har besegrat cypressernas längd

hon hejdar sig, ser märkbart rörd ut,

nästan lite ensam,

jag trodde att hon var den starka

numera förefaller inget
varken starkt eller svagt,
rätt eller fel, gott eller ont,

istället två människor
som inte längre rör vid varandra,
inte längre ser varandra,
inte längre åtrår varandra

men det är klart