Hej govänner!

Det vore väl om några av er ville ge sig tid till detta. Jag väljer att publicera dessa tre kapitel från mitt mest omfattande skrivprojekt någonsin, ”Tyrinn av Elizabeth”, detta av en specifik orsak. Jag har upptäckt att detaljer i årets julkalender har märkbara likheter med början på denna min fantasyroman. Förhoppningsvis och förmodligen är de bara tillfälligheter som begränsar sig till inledningen. I så fall är allt väl, sådana saker händer ju faktiskt som att två skribenter får varsin liknande idé. De likheter som jag har upptäckt hittills är följande:

1. En prins är på rymmen inne i en stad. (I boken är staden omgärdad av en ringmur, se modell Visby, varifrån jag tagit min inspiration.)
2. Prinsen i fråga räddas av en vänlig värdshusvärdinna och får bo hos henne samt arbeta i hennes kök.
3. Prinsen är inte van vid att tilltala vem som helst med Du.
4. Prinsen lär känna flera jämnåriga inne i staden. Vet ej än om det blir fler än barnen på värdshuset i julkalendern.
5. Det finns en konspiration mot prinsen.
6. Kungen i staden där prinsen gömmer sig har stupat i strid.
7. En änkedrottning regerar i denna stad.
8. Änkedrottningen har ett minderårigt barn som är tronföljare.
9. Staden som änkedrottningen styr är fattig och lider av knapphet efter ett krig.
10. Änkedrottningen har förrädare nära inpå sig.

Skillnader finns givetvis också:

1. Prinsen i romanen kommer från en fiendestad, och har tagit sig in i staden med falska papper tillsammans med sin bror kung Tyrinn och några till.
2. Tronföljaren i staden som följet besöker är en prinsessa, inte en prins.
3. Romanen har en ramberättelse.
4. Värdshusvärdinnan i romanen kommer småningom, när prinsen har flytt från staden sjövägen, att härbärgera vänner till denne istället.
5. Prinsens bäste vän i romanen är en pojke, inte en flicka.
6. Romanens värld är en parallellvärld till vår, i en fjortonhundratalsvariant, alltså inte sjuttonhundratal.
7. Änkedrottningen blir inte bortrövad. En tvätterska, som förväxlas med hennes dotter, blir det däremot.

Romanen har skickats till förlag en gång (länge sedan), men refuserats, vilket är det vanliga som de flesta av oss vet. Jag har dessutom skickat den till ett produktionsbolag, men fått tummen ned där också. Några släktingar och nära vänner har jag låtit läsa den.
Jag vet att boken är bra, men den är väldigt lång – sexhundra sidor drygt. A4. Om någon förläggare läser detta och blir intresserad kan jag skicka en synops. Historien är inte någon barnsaga, den innehåller bland annat ond bråd död och kantas av tragedier. För att liva upp den har jag tillgripit en smula humor och skänkt den tydliga fantasydrag.
”Botiri”, även den lång men inte lika lång, heter en senare skriven prequel till romanen ”Tyrinn av Elizabeth”.

Det är med hjärtat i halsgropen jag skriver detta. Jag gör det för att rentvå mig från eventuella framtida anklagelser om att jag skulle ha kopierat julkalendern. Min historia är två decennier äldre. Jag gör det också för att rädda mitt verk från att stjälas i sin helhet eller bit för bit, om nu någon skulle visa sig ha det i sinnet. Det kan ju hända att jag mot all förmodan får den utgiven någon gång, eller rent av får råd med att ge ut den själv.
Ni som är nyfikna på min romanprosa kan gärna skumma igenom de valda kapitlen nedan. Eller läsa dem ordentligt och bilda er en uppfattning av något slag. Ca trettio A4-sidor är det (kapitlen 2, 5 och 6 av sammanlagt 56 kapitel och ramhistoria). ”Tyrinn av Elizabeth” är skriven och redigerad av mig 2003 – 2006. Sedan dess har jag förstås utvecklats litet, min stil har förändrats något, och vissa partier skulle jag alldeles säkert ha gjort annorlunda i dag. Men det må vara hänt, tänker jag.

Kapitel 2

Hur djupt var det, hur varmt var det? Sassans inre frågor var så många att de nästan hördes. Vattnet låg som en blank spegel, upplyst av en jättelik fackla, just vid det ställe där han till sist valde att kliva i. Trettio meter därifrån föll en tunn slöja av mineralsalthaltigt vatten, och i den befann sig Arimond, förbluffande tyst och andäktig över vad han kände och såg. Själv liknade han mest en till grottan hörande stenkoloss där han stod och räckte ut tungan för att smaka på vattnet. Av grottans väggar syntes inte mycket, hur höga dessa än var – jo, litet av dem kunde man se om man blickade upp mot taket långt ovanför. Vid räcket, där syntes de faktiskt. Och vid facklorna nära vattnet såg man dem också. Tyrinn dök ned under ytan, och innan han själv hann räkna till tre hade han tagit sitt livs första grottsimtag. Olvin följde efter honom, till synes orolig över djupet och kungens säkerhet. Han borde i så fall ha tänkt på att så gott som alla vuxna emonier var utmärkta simmare.
Djupet, visade det sig, var knappast något som de skulle tvingas oroa sig för i grottsystemets huvudsal. Ingenstans uppgick det till mer än en och en halv meter, vilket var tillräckligt för att även Sassan skulle bottna. Och Sassan glömde snart allt vad fruktan ville säga. Vatten var helt enkelt bland det roligaste som gudarna hade uppfunnit. Lika snabbsimmande som sin bror var han inte, men han rörde sig friskt och högljutt, för att inte säga okoncentrerat. Plötsligt hade han tagit sig ut i en bergnisch, där några människor i hans egen ålder hade förskansat sig för att berätta spökhistorier. Tyrinn var pojken emellertid hack i häl, och hann upp denne innan han hade fått tillfälle att presentera sig. Det som hade gjort kungen betänksam var, att bland ungdomarna fanns även flickor. Sålunda drog han drog med sig Sassan från nischen, och kunde inte undgå att förfäras av de cirkadiska ungdomarnas små halvhjärtade utrop av förvåning. Snart nog blev det tyst igen. Det enda som hördes var det stilla strilljudet från vattenslöjorna samt plasket från en och annan besökare. Sassan var arg i flera minuter, vilket främst märktes på att han förhöll sig knäpptyst under den tiden. Men snart hade han glömt alltihop, och resten av stunden i grottan kom han att ägna åt bus med knektarna, detta till deras stora nöje.
Vilket ljuvligt ställe detta är, sade Arimond när han omsider hade fått mål i mun. Att det var så här, vem hade kunnat ana det, det är ju sagolikt. Och inte är det överarbetat heller. Naturen i sin noblaste enkelhet. Tänk att ha en plats som Antiras källa att gå till hemma, det vore allt något.
Kungen lät mindre lyrisk:
?Skulle du stå ut med den ström av folk utifrån som skulle lockas dit varje sommar då, handen på hjärtat?
?Kanske inte. Men vintrarna skulle bli mindre långa.
?Onekligen.
Till slut tröttnade Tyrinn på att ”leka i böljorna”, som han kallade det. Sassan hade velat stanna till midnatt, vilket framgick av hans ordval, och knektarna erbjöd sig vänligt att göra honom sällskap, men det hjälpte föga.
?Vi kan inte begära att vår värdinna skall hålla maten varm så länge. För övrigt blir det avfärd i morgon bitti. Ni skall vara utvilade då, inte som i dag.
Med håret droppande tvingade Tyrinn sina följeslagare att ta den ringa omvägen förbi slottet, till vars port en spiralgående backe ledde. På backens ytterkanter stod facklor uppställda på stjälkar. De var ännu inte tända. Arimond förklarade sig imponerad av byggnadsverket fastän han innerst inne tänkte att det var ett skrytbygge. Det hade annars inte mycket gemensamt med Emonias palatskomplex förutom att det var stort.
I Cirkadia fanns alldeles för litet trä för att han skulle känna sig hemma. Gatorna var rena och tysta, vilket han också hade svårt att förlika sig med. Det fanns inga öppna smedjor och alltför få bodar som man kunde se rätt in i. Det mesta var till synes oåtkomligt bakom sina stängda dörrar. Som om det fria skulle ha varit en fiende. Nästan alla människor befann sig inomhus, liksom bidande sin tid på samma sätt som vårblommorna. Cirkadierna var nog rädda för snö. Ändå upptäckte han till sist en butik där det gick att köpa sig vinterkängor och ullvaror. Som en ynnest lät Tyrinn Arimond på dennes begäran besöka den lilla affären. Det slutade med att de alla steg in i den och lämnade den en stund senare med fina ullfiltar, vantar och halsdukar, något som förvisso fanns hemma också, men kunde komma väl till pass under återfärden.
?Ja, så blev vi köpmän till sist då, sade Sassan, som gladdes synnerligt åt sin nysmidda, glimmande hjalrik.
Värdinnan fick också se den. Hon undrade vad det var för märkvärdigt med den, alla människor hade väl en hjalrik hemma, här lika väl som i Smyra.
?Man kunde verkligen tro att ni var turister, log hon. Eller emonier. Det sista menade hon uppenbarligen som ett skämt, och den klump som Tyrinn förvisso kände i halsen blev inte kvar länge. Men senare, när aftonen hade blivit natt, insåg han själv att han var rädd – rädd för vad som kunde hända vid gryningen, om någon vaktpatrull kom förbi just som de ledde sina hästar nedför gatan och någon av hans män blev så nervös att det bara inte gick att få fram ett ord. Om han själv snubblade i fel ögonblick och bröt benet. Om Sassan råkade försäga sig eller kom att vifta med sin hjalrik vid vindbryggan. Om Olvin inte skulle vara kvar vid deras sida när de steg upp. Om han visade sig vara en förrädare. Tankarna var plågsamma och många. Med dem surrande i huvudet lyckades han trots allt somna så tidigt som han ville. När han vaknade gjorde han det som brukligt först av alla, men också Arimond rörde redan på sig. Fönsterrutan var täckt av imma – ett säkert tecken på en låg yttertemperatur.
För gästernas skull hade värdinnan också gått upp tidigare än normalt. Då de kom ned från övervåningen fann de att hon hade ställt i ordning en rejäl frukost åt dem. Hon påstod att det fick bli så ibland. Men alla visste att det är skillnad på sommar och vinter. Arimond kallade henne godheten själv, dock inte så att hon hörde det. Innan männen gav sig av skänkte Tyrinn henne mycket frikostigt hela etthundrafemtio guldioner.
?Fast frun är värd tusen.
Hästarna hade också hunnit få sin del, kunde de till sin förnöjelse konstatera när de kom ut i stallet. Försiktigt ledde de ut sina riddjur, ett efter ett, och de var noga med att regla stalldörren efter sig. Inget falltillbud inträffade. Att vindbryggan skulle vara öppen hade de på förhand kontrollerat, det vill säga, Olvin hade gjort det. Promenaden gick i en så lugn takt att det var underligt hur Sassan lyckades komma så långt efter de andra. Tyrinn märkte det inte eftersom han gick först, tätt följd av Arimond.
Vilken spännande stad, tänkte kungabrodern, som gick baklänges för att få en sista skymt av de höga husen och den blänkande stenläggningen. Här nedifrån syntes även den högsta toppen på änkedrottningens palats. Det var bra synd att man måste lämna denna vackra bit av världen för att än en gång bege sig ut i ett så gott som obebott mörker, och så snart. Han trodde, att kanske ville ingen av färdkamraterna missa den lilla synliga biten av palatset. Alla ville väl ha så många goda minnen som möjligt med sig hem, och innan han hunnit tänka på vad han skulle säga ropade han på emoniska:
?Tyrinn, se! Man ser slottet!
Kungen hade redan passerat porten när ropet fick honom att sno runt. Pälskläderna gjorde honom till en långsammare varelse eftersom han inte hade satt sig på hästen. Arimond drog undan honom, hade han inte gjort det skulle Tyrinn ha rusat in igen. Olvin hade nätt och jämnt hunnit över bryggan när järngallret slog ned bakom honom med ett öronbedövande slammer.
?Iväg! ropade han, i det han duckade mycket skickligt för det spjut som någon av vaktposterna skickade efter honom.
?Det är emonier! vrålade vaktchefen, men så hest att bara försvararna i det närmaste tornet kunde höra honom. En av dessa hann dock få iväg ett spjut. Han kastade det mer eller mindre på måfå mot marken utanför muren, men med en förödande kraft, och Tyrinn kom i vägen.
Någonting brast inom Arimond när han såg sin kung falla alldeles intill. Spjutkastare och pilskyttar fick höra det ena efter det andra som annars troligen aldrig skulle ha sluppit ur jättens mun, och de gjorde många försök att träffa honom med både stenar och pilar, men deras projektiler lyckades inte finna sitt mål någon gång.
?Antira, Antira, de har Sassan! skrek Tyrinn, i det han tittade på sitt genomborrade smalben utan att riktigt inse att det var sitt eget ben han såg.
Olvin befallde den sårade att ligga stilla. Arimond fick hålla i honom när legosoldaten drog ut spjutet. Tyrinn kände doften av blod och skuld, svor att han ville dö, och befriades till slut från medvetandet. Männen såg knappt vad de gjorde, men var nu glada åt ullhalsdukarna som de hade inhandlat. Dessa var varma och fräscha och skulle duga gott som bandage.
På något sätt fick de upp den livlöse på dennes häst, som var stark nog att bära två normalviktiga män. Olvin satte sig bakom honom och beordrade omedelbar färd norrut. Till Talranne, den stad som låg närmast Cirkadia, kunde de nå på mindre än sex dagar, och det bedömde amasonen vara ett bättre alternativ än att rida i tio dagar rakt in i inlandet, där snö kanske redan hade börjat falla. Från Talranne skulle det också gå att skicka en rosenduva till Emonia med ett meddelande om läget. General Songa skulle förstå allvaret och skicka ut en större eskort som kunde ta hem kungen i trygghet. Om han nu överlevde de här första sex dagarna. Arimond grät ända tills det grydde – sedan tvingades han sluta med det eftersom ögonlocken hade svullnat så mycket att de sved. Han hörde svaga jämmerljud från Tyrinn, och fruktade att sårfeber redan hade drabbat den olycklige.
?Antira, han får inte dö så här, han får inte!
Det hade hunnit bli full dager när Tyrinn åter kom till sans. Som om han inte hade vetat det ändå informerade Olvin honom om att skadorna kunde vara livshotande.
?Jag kan lika gärna dö, sade Tyrinn. Sassan är kvar där borta.
?Misströsta inte, Ers höghet. Vi kan säkert köpa honom fri. Ni har sett staden – de förstår sig på diplomati, något annat är inte möjligt. Trots en handfull skjutgalna vakter.
Arimond höll med. Han gjorde det innerst inne också, och det fick honom alltefter som timmarna gick att fatta nytt mod. Det blev han och knektarna som fick hjälpas åt med att resa tältet vid aftonen och tillreda maten så gott det gick. Tyrinn satt tyst med Sassans hjalrik i båda händerna och tittade på den som den hade varit pojken själv. Att någonting kunde göra så ont. Olvin rafsade ihop vildgräs åt riddjuren. Då och då slängde han en blick åt majestätets håll, liksom bara för att se att han fortfarande fanns där. Det var nästan en gåta hur en ledare med den mannens lynne hade kunnat låta sig knäckas på det sätt som skett. Hoppet var ju inte ute. Cirkadierna kunde aldrig få en värdefullare gisslan än en emonisk prins, och följaktligen skulle de se till att denne överlevde. Så länge de hade honom skulle emonierna garanterat avstå från att anfalla. Men det sista Tyrinn tänkte på i detta nu var just att anfalla någon. Istället tänkte han på skolbarnen som han hade sett stå och vänta på att dagen skulle börja i Cirkadia.
?Vete, sade han tyst. Vi skall ge dem vete i utbyte. Massor. Det behöver de.
Och hela kvällen försökte han trösta sig med det, hur lätt det skulle gå att förhandla med drottning Fendisi och hennes regering med en så lockande handelsvara. Kanske skulle han få gå med på vissa eftergifter också – som att återlämna en del krigsbyten från faderns tid. Något annat kunde cirkadierna inte tänkas begära, förutom löften om en varaktig fred. Och fred var exakt vad han själv ville ha. Efter att ha sett deras stad visste han det med bestämdhet.
?Fred?! utbrast Olvin nästan vredgat. Hur kan Ers majestät tala om fred nu, det är ju befängt. Låt vara att vi dröjer med vedergällning – men fred, varför skulle vi finna oss i det! Låt mig berätta vad som skall hända om Ers majestät framlägger ett sådant förslag – Fendisi och hela hennes regering kommer att håna Er, och Ni kommer att bli till allmänt åtlöje. Er bror får lida av det, allt spe kommer att gå ut över honom även om cirkadierna till äventyrs skulle släppa honom fri. Nej, Ers majestät, det vi behöver nu är bundsförvanter, och helst sådana som kan ta sig in genom Cirkadias murar utan att väcka misstankar. Vi måste få ut honom.
?Sade du inte nyss att du trodde på en diplomatisk lösning? Har du verkligen ett sådant nätverk att du kan få Sassan ur deras klor, käre Olvin?
?Inte än, men det kan ändras. Förresten – jag kan söka efter honom själv. Det är nog det bästa. Mig känner han ansiktet på. I april öppnar marknaderna igen. Jag har goda kontakter med handelskammaren i Talranne, och kan nog utverka de tillstånd som behövs den vägen. Hur tror Ni egentligen att jag kunde uppbringa vår passersedel!
?Ibland skrämmer du mig med ditt intrigspel, men låt gå: Du får försöka.
?Tack, Ers majestät.
Att vänta i sex månader på att få sin bror tillbaka var en smärtsamt lång tid. Om bara cirkadierna var vänliga nog att lämna livstecken med jämna mellanrum skulle den tiden kanske ändå bli möjlig att stå ut med. Det skulle dock inte hjälpa mot den skuldtyngdhet som nu plågade Emonias kung och som förunderligt nog delades av Arimond, han som hade varit emot företaget från början. Däremot gillade han kungens idéer om fred, det sade han rent ut eftersom han ville att Olvin skulle höra det. Arimond hade aldrig tyckt om seden att ta till vapen, den kunde enligt honom bara förvärra en pågående konflikt. Och vad var det som sade att Emonia för all framtid skulle vinna varje krig som staden gav sig in i. Deras general var gammal – och krigstrött, hon också.
?Jag tycker att vi skall pröva Ers höghets planer först. Om de fungerar är ingenting förlorat för någon sida.
Samtidigt medgav han att det låg någonting i det som Olvin hade sagt: Man borde nog inte börja förhandlingarna just med att tigga om fred. Tyrinn nickade – och önskade fåfängt att generalen hade varit där. Hon hade vetat direkt vad som måste göras och skulle inte ha väntat en minut med att genomföra det hon tänkte. Nu kände han sig villrådig, om än inte precis maktlös. Och hjalriken höll han fortfarande i som den hade varit det dyrbaraste föremålet på jorden. Dock släppte han den när Arimond satte sopptallriken i hans händer och befallde honom att äta. Under andra omständigheter skulle han aldrig ha gått med på att ta order från en undersåte, men nu var förhållandena rubbade, och Arimonds order lät inte som någon order i egentlig bemärkelse.
Under sovrumstaket i sitt palats satt drottning Fendisi vid skrivbordet, omklädd för natten, och kunde inte för sitt liv sluta arbeta. Dagen hade varit lång, mystisk, ja, rent av oroväckande. Det hade börjat tidigt på morgonen med tumult vid vindbryggan. Nu visste hon inte riktigt vad hon skulle tro om det hela. Ty det var uppenbarligen så, att bara några vaktposter hade sett de påstådda emoniska spionerna. Att en av dem fortfarande skulle befinna sig flyende på Cirkadias gator lät rent ut sagt otänkbart. Kanske rörde det sig om ett missförstånd, kanske hade det bara handlat om att en av vakterna själv hade sprungit tillbaka genom porten för att se om det fanns fler inkräktare, och så hade kompanjonerna fällt ned gallret i ren desperation. Flera sådana incidenter hade inträffat under krigets dagar. Alla hade varit nervösa då, och åtskilliga gånger hade grannar setts slåss utanför varandras portar. Den tiden ville ingen cirkadier ha tillbaka, så vad var det egentligen som hade hänt och vilka var de gäckande främlingarna?
Sedan hade föreståndaren för det allmänna biblioteket anmält fyndet av en antik historiebok, som ingen visste var den kom ifrån och därför tills vidare skulle få deponeras i det historisk-vetenskapliga biblioteket. För tillfället låg boken bredvid drottningen där hon satt och skrev, och när hon slutligen ansåg sig vara färdig med dagens intellektuella bestyr var det första hon ville göra att ögna igenom den gamla skriften, det vill säga, hon kunde inte längre bärga sig i sin iver att få hitta någonting spännande, någonting som gick i bjärt kontrast mot det enahanda liv hon kände. Det var ingen omfattande volym, och därför kunde den ha undgått upptäckt länge. Och trots sin litenhet inrymde den ett dubbelsidigt kartblad som gav dubier om sin egen äkthet. Någonting så klumpigt ritat hade hon aldrig sett, och dess utförande överensstämde inte med boken i övrigt. Detta gjorde henne till sist misstänksam, ja, så till den grad att hon försiktigt sprättade upp sömmen i ryggen på verket, och fann att sidor antingen hade bytts ut eller lagts till i efterhand, troligtvis i sen tid. Reparation eller förfalskning, det var frågan. Efter en stund förstod hon att hon själv allena aldrig skulle kunna avgöra det. Och så lade hon boken åt sidan, men hon gick inte till ro utan vandrade istället ned till biblioteket via en lönntrappa och blev sedan sittande där till långt efter midnatt, plötsligt som tillfälligt högintresserad av allt som kunde tänkas ha med Edymia och Chiton att göra. Hon ertappades av dottern Segura klockan två på morgonen.
?Jag såg att det lyste, sade flickan. Säg, vad gör mor uppe så sent?
?Vad gör du själv, lilla vän?
?Jag hade mardrömmar bara. Sedan blev jag kissnödig.
?Det var åtminstone reella skäl. Själv läser jag sagor som skall föreställa historia.
?Då måste mor allt berätta!
Modern funderade en stund på hur hon skulle lyckas göra en lång historia kort, därefter berättade hon om vad folk åtminstone förr hade trott på – nämligen krönikor om en kung som hade dött och efterlämnat två söner. Dessa skulle en tid efter faderns död ha blivit gruvligt oense om hur makten skulle fördelas, och båda skulle ha samlat anhängare för att bygga upp varsin stad i varsin del av landet. Städerna kom att kallas Edymia och Chiton. Med tiden och med nya generationer skulle folken i de båda städerna ha glömt av varandras existens, och två helt olika språk skulle ha utvecklats, samt fullständigt olika seder och bruk. Det som en gång varit ett enda land hade nu alltså utvecklats till två administrativt mycket löst sammanhängande riken, där det var oklart vad som tog vid där det man kände slutade och ingen egentligen visste vem det var som hade brukanderätten. En dag hade två äventyrare från Chiton råkat komma in på edymiskt område, där de skulle ha slagit sig ned för att pröva sin lycka som jordbrukare. Enligt sägnerna skulle de ha byggt upp en gård, som sedan kom att blomstra. En natt hade gården dock attackerats och stuckits i brand av rövare, varpå de driftiga männen hade flytt hals över huvud tillbaka till Chiton. När de återvänt skulle de styrande i deras rike ha blivit utomordentligt upprörda och skickat en här för att ta hämnd på de skyldiga. Rövarna hade då för länge sedan tagit sig från området, och eftersom soldaterna bara hade kunnat hitta edymier hade de gett dessa skulden, varefter ett grymt krig skulle ha inletts mot dem. Detta krig skulle slå Edymia och hela dess kultur i spillror. Chitonerna, däremot, skulle som slagna av en förbannelse försvinna undan för undan in i historiens glömska.
?Och har de några ättlingar i dag, så är det väl vi, vem vet.
?Det där kan inte stämma, mor.
?Jaså inte?
?Jag menar det där med soldaterna. Varför skulle chitonerna ha en här till förfogande om de inte redan visste att det fanns någon att slåss mot?
?En helt korrekt observation, banne mig, det där hade många vuxna inte tänkt på. Jag har en klok dotter. Som likväl nu skall sova.
Flickan rodnade förläget, vilket hon alltid gjorde när någon sade något uppskattande om henne så att hon hörde det. Fendisi lyssnade efter hennes fotsteg i korridoren, och när hon inte hörde dem längre tog hon med sig lyktan och gick upp via lönntrappan igen. Trots dygnstimman och höstkylan öppnade hon båda luckorna till panoramafönstret för att titta på sin vackra stad, som hon ofta gjort men inte alltid med ro i sinnet. Allt som syntes av den nu var några mäktiga konturer och här och där ett vagt sken från något fönster eller från någon gatlykta. De enda eldar som framträdde tydligt var de som belyste uppfartsbacken, och som skulle vara slocknade om blott ett antal timmar. Liksom tvekande drog hon igen fönstret efter några minuter och blåste ut ljuset i lyktan. Som ensam drottning kunde hon tillåta sig lyxen att gå och lägga sig precis när hon ville, och detta var hon tacksam för just nu. Med ett milt leende på läpparna somnade hon, viss om att bara mörkrets andar kunde se henne. Fastän friheten var skön att andas hade hon inte glömt sin make. Ibland hade hon kommit på sig själv med att sträcka sig efter honom – och så var han inte där. Då hade hon förbannat friheten i det tysta och anklagat den för att ensam bära skulden till den saknad som hon alltjämt kände. Kungen hade varit död i sju år, och dottern, som nu var fjorton år, mindes honom inte väl.
Efter bara några timmar var drottningen på benen igen, enligt vad man kunde se utvilad, men hon hade inte sovit bra de sista åren. Istället för att gå raka vägen ned till matsalen valde hon att sätta sig i Gröna kabinettet – hur ofta hade hon inte gjort det – där den stora målningen på hennes man hängde i en bred ram av förgyllt trä. Som så många gånger förr uttalade hon sin sorg, i reda ord och i tårar. När hon var där fick ingen störa henne såvida det inte gällde något ytterst angeläget. Det hindrade emellertid inte tjänare från att stå utanför och ofint tjuvlyssna, som skedde just i dag. De två unga kvinnor som det gällde skakade på huvudet. Att Fendisi aldrig kunde sluta sörja sin älskade kung. Sju år, var inte det en väldigt lång tid. Någonting liknande hade nog aldrig hänt i Cirkadia, men säker kunde man inte vara.
Till slut sköljde drottningen av ansiktet, torkade det, och pudrade det för att slippa genera människor i sin närhet med att gå omkring och vara rödflammig. Hon satte upp håret i en presentabel frisyr, och fick sedan hjälp med att lägga en mjuk sminkning. Först därefter satte hon sig i matsalen, och några minuter senare kom dottern för att göra henne sällskap. Flickan var mycket hungrigare än sin mor. Så var det alltid, men den här morgonen märktes skillnaden mer än vanligt.
?Har du varit i kabinettet? sade flickan med munnen full av mat.
?Dig lurar visst ingen.
?Nej, medgav den unga efter några sekunder, och hade då fortfarande inte tuggat klart.
Prinsessan hade någonting på hjärtat, vilket syntes på hennes blick. När modern efter en inre övertalning slutligen hade lyckats få i sig en del av morgonmålet bad hon dottern att tala om vad det var som tryckte.
?Min läsebok är tråkig. Jag skulle vilja öva med den där boken om Edymia och Chiton istället.
?Nja, svarade modern, den är skriven på amasonländska, med en gammal stavning, och förresten är den inte vår även om jag får medge att jag har misshandlat den en smula själv.
?Varför då?
Fendisi såg ingen anledning att ljuga för sitt barn om den löjeväckande dubbelkartan. Seguras intresse svalnade givetvis inte av den nya informationen, och nu insisterade hon på att åtminstone få se boken.
?I kväll i så fall, och bara om du har gjort dina läxor då.
Prinsessan blev plötsligt sorgsen.
?Det finns småbarn som kan mycket mer än jag.
?De blev inte skolmogna mitt under brinnande krig. Även du som kunglig drabbades av denna orättvisa. Därför, älskade vän, måste du lära dig allting dubbelt så snabbt som andra nu. Och du skall få se att det tyvärr finns ungdomar som är äldre än du och som inte kan läsa alls.
?Jo, det har jag hört. Det är förfärligt, mor. Kan man verkligen ingenting göra?
Drottningen sänkte axlarna.
?Allt kan inte göras på en gång. De är ganska många, och många har förlorat sina föräldrar, vilket gör att de måste försörja sig själva. Du ser problemet?
Segura nickade. Egentligen hade hon förstått allt, men ville gärna ha det bekräftat. Det gjorde henne intet att hon måste klä sig enklare än andra prinsessor och låta bli att ståta i dyrbara juveler, som hon gissade att hennes likar i andra städer gjorde. Modern hade ofta sagt att hennes dotter måste bli ett med folket i den stad där hon en gång skulle regera, och det hade denna aldrig kunnat eller velat sätta sig emot. Men till sommaren, då hon skulle fira sin femtonårsdag, hade hon lovats en äkta sammetsklänning. Då skulle det bli fest och glam på slottet – och runt om i staden med, för den delen. Många köpmän skulle då finnas på plats, och om allt gick enligt planerna kunde man kanske lyckas importera fler öltunnor, och även fler skeppslaster med vete, till dess. Det hängde på andras välvilja. Cirkadia hade dock ingenting otalt med någon stad förutom Emonia. Fanns det fortfarande reserver så att det räckte för ett utbytesavtal på våren, så skulle det bli affärer. Så hade det fungerat de sista åren, till allas glädje och köpmännens vinst. Detta gjorde att staden trots allt brukade ha säd så att det räckte till juni månads slut varje år. Tamdjuren utfodrades med det vildgräs som omgav kuststäderna. Det var näringsrikt nog för boskap även om det inte dög till att odla för axens skull. Det kunde lätt lagras utan att bli förstört, så man hade gott om det också under vintrarna. Mjölk var den vara som man inte hade lidit brist på ens under krigsåren, och det i sin tur hade gjort att så gott som alla barn hade klarat livet.
Det var mycket om kriget. Segura hade läst nästan allt som fanns att läsa om det, och hon hade till och med skrivit essäer i ämnet, förvisso inte långa och förvisso inte särskilt uttömmande eller kompletta, men modern uppmuntrade henne, och munkläraren, den godmodige men likväl respektingivande Malvyr, gjorde det också.
Det var till Malvyr Segura måste gå nästan varje dag så fort hon hade ätit och gjort tänderna rena. Skoldagen började alltid med en ödmjuk lovsång till Antira, därefter tackades alla andra gudar, även småandarna, för lugnet i riket, för vildgräset, för hälsan och för alla underbara mirakel som någonsin hade kommit människan till gagn. Melodin var fåtonig, men som den i praktiken var den enda musik som prinsessan till vardags fick ta del i, hade hon vant sig vid att sjunga den så rent och stilla hon kunde. För henne var det en ära att få prisa gudarna tillsammans med en äldre munk, och hon visste att det var ett privilegium. Snart skulle hon sluta att vara en flicka, vilket hon också visste, och vilket munken indirekt hade varnat henne inför mer än en gång. Ändå sjöng hon som hon hade varit en solist i en barnkör – klart och litet bräckligt. Det var den vackraste rösten i riket, menade Malvyr, som fann sin musikaliska njutning i att agera bas åt hennes stämma.
Sedan satte sig prinsessan lydigt ned vid skolbänken och lät sig undervisas av den allkunnige mannen. I dag var dock dagen då hon själv hade funnit på vilket ämne som borde tas upp till diskussion, nämligen det som berörde de gamla städerna Edymia och Chiton. Malvyr rynkade pannan, men hans ögon avslöjade en överseende munterhet.
?Det där är ju bara påhitt, Ers kungliga höghet.
?Åh, att du aldrig kan kalla mig vid namn!
?Fröken får allt förlåta en gammal man som är van vid gamla seder. Får man fråga vad som har väckt det intresset så plötsligt? Så sent som i går sade Ers kungliga höghet ingenting om detta. Nåja, varför inte, det tillhör väl allmänbildningen det också. Gamla sagor skall man nog inte förakta. Fast först hade jag tänkt mig några timmar matematik och geografi, och efter det blir det en stadspromenad. Kanhända får vi sedan ett par timmar över, vi får se.
Hon kände honom tillräckligt väl för att inse att det svaret betydde ja. Skulle inte de två timmarna hinnas med, så var det ingen katastrof. Bibliotekets böcker brukade ju inte försvinna av sig själva, och måste hon vänta till en annan dag var väl inte det något bekymmer. Annars fanns alltid fritiden – den var inte var dag lång, men hon hade alltmer märkt att det var mycket man kunde göra med den om man bara ville. Vissa dagar gick det inte, förstås. Ibland tog uppsatsskrivandet all tid i världen, och ibland tog några matematiktal om möjligt än längre tid. Att räkna, hade prinsessan kommit fram till, var bara roligt när man väl kunde det, ty först då blev man klar.
För det mesta hade Malvyr någonting nytt i beredskap. Också han, inte bara hennes mor, tycktes vara inställd på att hon skulle lära sig allting dubbelt så fort som andra. Segura visste bättre än att klaga över detta. Och hade hon inte gjort det skulle det inte ha hjälpt.
Stadspromenaderna hade hon alltid tyckt om fastän det inte längre fanns mycket nytt att berätta om det som syntes. Allt var bekant, från minsta gatsten till skönaste takprydnad. Hon hade ett hum om hur varje liten blomrabatt skulle se ut om ett halvår, och hon visste var stadsduvorna hade sina bon. Vilka hus som behövde renoveras, och det var inte alltid uppenbart, hade Malvyr lärt henne att se lika duktigt som en arkitekt skulle ha gjort det. Av någon anledning tyckte han att den frågan var viktigare än många andra. Staden var gammal, vilket nog var ett skäl. Den hade stått i nära niohundra år och fick inte lov att förfalla nu. Han hade uttalat sin längtan efter att få avslöja alla dess hemligheter, och att de fanns där i väggar och källare tvivlade han inte en sekund på. Vad det var för hemligheter han menade hade Segura emellertid svårt att föreställa sig. Åhjo, något fanns det, hade han sagt, inte en gång utan många. Problemet med hemligheter är att man inte känner dem förrän man har dem inpå sig. Segura tyckte det var bra synd att en så mysterieälskande människa som denne munk aldrig fick ställas ansikte mot ansikte med en verklig gåta. Han skulle ha gjort allt för att lösa den, och om det verkligen hade funnits en lösning skulle han ha hittat den. Det hade han varit värd, och hon skulle gladeligen ha hjälpt honom. Nu hade hon genom modern fått om inte direkt ett mysterium så åtminstone en aning av dunkelhet att forska i. Det var förstås därför som Malvyr hade gett sitt samtycke – en lärjunge var alltid bra att ha.
Lärjungen i sig klädde sig alltid som en vanlig stadsbo. Hennes huvkappa liknade vilken cirkadisk flickas som helst. Hon skulle aldrig ha kunnat tas för den prinsessa hon var om det inte varit för det, att hon ledsagades av en munk. Det gjorde inga andra ungdomar, utom noviserna, och dessa såg man sällan ute på gatorna.
Så här års var det inte mycket folk ute över huvud taget. Men gatsoparna var alltid vakna i ottan, varför all smuts från gårdagen var borta redan tidigt på förmiddagen. Var det någonting som kunde ge upphov till olyckor här, så var det skräp som fick ligga och trampas till gegga. På sina håll var gatorna lika branta som de var smala och vindlande, men på somrarna var det likväl bara de druckna som ramlade.
Dracks gjorde det som bäst i juni, då importölet distribuerades och såldes. Sedan blev det alltid lugnare. De sista marknaderna stängde i slutet av september, men det hände att enstaka köpmän letade sig hit även senare. Rekordet hade inträffat under den förra vintern, då en grupp fullständigt orädda unga män hade tagit sig ned från Talranne i kallaste februari på skidor. Många av dem hade förfrusit både fingrar och tår, och det var inte troligt att någon skulle våga sig på det försöket igen. Att de hade kommit fram alls betecknade alla som ett underverk. Ett av den beskyddande Antiras, och Alensis, många under.
Sedan kriget hade ingen från staden vågat gå genom den enorma spricklika försänkning som kallades Röda dalen för att nå inlandet. På sommaren behövdes det inte, för då kunde man lätt ta sig fram via höglandet, där kuperingen mestadels om än inte överallt var obefintlig och bara ett större vattendrag, av cirkadierna kallad Svarta gränsen, fanns. Under vintrarna blev emellertid hela den väldiga platåytan täckt av is och snö. Vindarna kastade sig in från havet, och de stoppades inte av någonting förrän de nådde bergen bortom Emonia. Dessa vindar var fruktade av invånarna i alla städer, och det fanns knappt någon som vågade färdas långt när de rasade. Malvyr hade räknat ut att om man istället tog vägen genon Röda dalen, och den visade sig vara en framkomlig rutt, skulle mycket kunna vinnas. I Röda dalen rådde det ständig sommar, och den sommaren var het. Det fanns vatten, men dessvärre nästan enbart i rikt flödande forsar och fall, av vilka flera var svårforcerade. Broar skulle alltså behöva byggas. Och man skulle få se upp med varma källor och deras förrädiskt sprutande vatten. Resvägen fick inte gå för nära sådana, det var ju inte alls säkert att alla köpmän skulle ha förstånd nog till att se på naturens krafter med den respekt som var av nödvändighet. Det mest förfärande var ändock till sist att dalen vek av mot norr och Smyra först när den låg på ett så ynka avstånd till Emonia som tre mil. Tre mil, det var alldeles för litet för drottningen. Följaktligen skulle det inte bli någon prospektering av dalens geografiska möjligheter inom den närmaste tiden. Inte heller skulle någon ge sig in bland kanjonerna för att söka efter villebråd eller ens för att finna livsviktiga odlingsbara jordar. Kanske fanns det rövare i dalen också, eller rent av okända, människoätande rovdjur. Malvyr trodde mindre på farorna än på möjligheterna, men var ensam i Cirkadia om det. Han hade dock inte gett upp hoppet om att under sin livstid få se handelskaravaner tåga in och ut genom det outforskade området. En dag skulle han kanske övertyga drottningen om att handling var det enda rätta, det enda som på sikt skulle kunna ge staden all den spannmål som den behövde.
Också på slottet saknades det för det mesta bröd, och istället gjorde man mjöl på potatis. Segura tänkte sällan på det, säd hade det varit ont om så långt hon kunde minnas. Bara på våren brukade hon börja längta, just då hon visste att juni närmade sig. När vildbären mognade var mjölet slut med undantag för de små ransoner som vissa, bland dessa drottningen själv, hade låtit lägga undan. Någon gång på året måste man få festa på läckerheter som kräm, paj och fruktkompott. Följande sommar skulle det ske på prinsessans födelsedag, och man skulle lägga undan mer av mjölförrådet än vanligt. Det skulle bli en riktig fest, med gäster från Talranne, Smyra, Velusia och flera andra städer samt Amasonland. Många människor skulle komma, av vilka somliga skulle vara helt eller så gott som okända för prinsessan. Än verkade det både overkligt och fjärran, och detta anförtrodde hon nästan ängsligt sin munklärare. Denne menade att det bara var bra för henne att inte ha för stora förväntningar.
Då de passerade en tygaffär ville Segura gå in. Malvyr ville det inte alls. En man som han borde inte beträda ett ställe där man sålde föremål för flärd.
?Inte blott flärd utan också nytta, rättade honom flickan.
Efter övertalning gick han med på det, men när försäljaren blev stirrande vid åsynen av en from man i butiken kom han att rodna.
?Jag vill titta på röd sammet, sade Segura, nu mer självsäker än för ett ögonblick sedan.
?Röd?! utbrast Malvyr förskräckt. Det är väl ändå väl vågat för någon så ung som Ers nåd!
Nu småskrattade Segura. Malvyr var mer pryd än hon hittills hade trott honom om. Det skulle modern få veta när de träffades i kväll.
?Ja, jag är prinsessan, sade hon när den lille mannen bakom disken frågade.
Det visade sig att handlaren hade inte mindre än tre olika nyanser av röd sammet. Men det var en som var vackrare än de andra två, ja, den var så fin att hon måste hålla andan för att inte avge något högst opassande utrop av glädje. Den var klarröd, nästan orange. När Segura fick se det här tyget såg hon samtidigt modellen på klänningen för sitt inre. Var inte detta rena trolleriet. Hon som aldrig tänkte på kläder. Och aldrig hade hon hört sitt eget hjärta bulta så. Att det kunde göra det för ett tyg, var det klokt det. En inre röst som hon inte hade hört förr, och som sade att hon måste ha just detta tyg, fick henne att lägga upp de mynt som behövdes utan att tveka. Det var som om någon annan hade valt åt henne, men det skulle hon aldrig kunna förklara för munken. Sanningen att säga förstod hon det inte själv. Hon visste inte ens varför hon hade tagit med sig så mycket pengar. En okänd kraft tycktes ha fått henne till det också. Hur det än var måste Malvyr ha anat att något ovanligt hade inträffat i Seguras huvud. Istället för att ge bannor för att inte ha lyssnat frågade han henne efter det att de hade lämnat butiken om hon hade feber. Han hade redan lagt märke till att prinsessan höll i textilbyltet mycket hårt, hon som annars aldrig höll i någonting på det sättet. Hon hade uppfostrats till att inte älska ting för mer än deras praktiska värde. Även om sammetsbiten glänste var den inte något annat än ett stycke textil. Flickan svarade inte oväntat att hon mådde bra. Sedan ändrade hon sig plötsligt.
?Jag känner mig konstig. Gjorde jag fel som köpte sammeten, tycker du?
?Det kommer nog mer an på Er mor att besvara den frågan. Era privata finanser kan inte jag lägga mig i.
?Du är allt en riktig fegis ibland, vet du det. Fast det gör inget, för du är snäll.
Segura gick en hel kilometer med tyget i famnen. Hon höll i det som det hade varit ett spädbarn, och hennes armar blev aldrig trötta. När hon kom hem lade hon det i klädskåpet, där det skulle få ligga tills det var dags att sy den klänning som hon hade uppfunnit men ännu inte hunnit rita. Dock, bara några minuter efter det att hon hade satt sig vid skolbänken igen, uppenbarade sig drottningen i undervisningssalen. Kvinnans uppsyn skvallrade om missnöjdhet, och Segura beredde sig på att bli utskälld.
?Vad gjorde du av tyget?
?Det lade jag i klädskåpet, svarade flickan lågt.
?Du borde ha inväntat mitt godkännande.
?Jag vet, mor.
Lika konfunderad som hon antog att dotterns lärare måste ha blivit över elevens beteende gick Fendisi ned till fjortonåringens kammare, öppnade klädskåpet och drog ut tyget. Hon kom att titta på det länge och väl, undrandes själv varför hon gjorde så, och nickade omsider belåtet. Det var en utsökt stuff. Nu återstod bara modellen. Hade inte Malvyr sagt någonting om att Segura hade fått en idé till den också. Den här dagen tenderade att bli lika konstig som gårdagen, förvisso hade hälften av den redan förflutit. Prinsessan tyckte om musik och hade en näpen sångröst, men längre än så hade hennes konstnärliga ambitioner inte sträckt sig – tills nu. Måhända var hennes handlingar i dag bara ett tecken från naturen att hon höll på att bli stor och snart skulle vara gammal nog att besluta över sitt eget liv. Ett sådant förlopp var det ingen vits med att försöka hämma, förstod modern. Men hon ville gärna veta vad som skedde, och det gjorde rakt ingenting om flickan också i fortsättningen visade att hon ville lyssna på andra.
Segura blev mycket glad då hon fick veta att modern hade godkänt köpet. Hon satte sig därför inte i biblioteket den eftermiddagen som hon först hade tänkt, utan istället höll hon sig instängd på sitt rum ända tills en tjänare kom och talade om för henne att middagen hade stått framdukad i tio minuter.
?Ursäkta, var det enda ord hon fick fram när hon infann sig i matsalen – med det sällan använda akvarellblocket under armen.
Fendisi hade redan bestämt sig för att blunda för den sena ankomsten. Innan något hann hända med blocket tog hon det diskret ifrån dottern och lämnade det till köksan, vars förvåning genast kom att växa. Kvinnan hade aldrig sett en modeteckning förr, och hade likväl så när trott att en professionell klädskapare hade gjort bilden.
?Verkligen? sade konstnärens mor.
?Se själv.
När köksan höll upp blocket satte drottningen en klunk buljong i halsen.
?Milda Antira! Det är ju trolldom! Har du sett vad du har ritat, min flicka?
Segura tittade på teckningen, och sade sig plötsligt inte alls minnas att hon skulle ha gjort den. Hon kom ihåg att hon hade suttit länge på sin säng med färgpennor, men kunde inte längre se den bild som hon själv hade skapat. Ansiktsuttrycket avslöjade att hon kände sig rådlös. Var inte detta galenskap, höll inte gudarna på att ta hennes förstånd ifrån henne.
?Inte alls, sade Fendisi sammanbitet. Det här måste vara ett budskap. Men jag förstår det inte. Jag tror att du skall vara rädd om tyget, och att vi skall låta sy denna klänning precis som den visas här.
Det var en söt, enkel modell som skulle passa perfekt på en tonårig prinsessa, och det var inte vulgärt mycket tyg i den. Ingen skulle ta anstöt, vilket var viktigt för drottningen. Ansiktet på teckningen skrämde henne mer, det var som kommet från en levande förlaga. Håret liknade dotterns till både färg och längd. Men det var inte dottern, utan någon annan, som avbildades. Någon som hon inte kände igen. Någon som ändock såg ut att kunna vara från staden.
Resten av dagen satt prinsessan plikttroget i biblioteket och gjorde sina läxor. Hon hann inte läsa på om Edymia och Chiton som hon hoppats, men för henne kunde det räcka med spänning i dag. Fastän hennes ögon hade tröttats tidigt lyckades hon göra de tal som hon hade satt sig före att göra. Segura hade aldrig varit den som ger upp i första taget. Fliten skulle ge henne lön dagen därpå, det visste hon. Malvyr skulle låta henne sluta en eller två timmar tidigare, och då fanns en chans att hon kunde hinna med litet sagoläsning mot aftonen. Värt att vänta på var det i alla fall.
Den här gången lämnade hon biblioteket långt före det att modern gjorde det. Som så ofta förut kysste de varandra i pannan innan de skildes för natten.
Fendisi valde att inte säga något om den känsla av oro som nu kom över hennes person och som var omöjlig att slå bort. Kanhända hade den fötts ur ingenting, kanhända var den det oundvikliga resultatet av kvällens sinnesrörelser, men den plågade henne. Förhoppningsvis skulle den vara borta till i morgon, efter en natts välgörande vila. Hon undrade tyst vad maken skulle ha gjort, vad han, den tappre kung Halfrid, skulle ha sagt när han fick veta att gudarna använde hans dotter som en budbärare. Innerst inne kände hon svaret: Han skulle ha uttalat sitt missnöje över det. Och själv hoppades Fendisi att detta skulle vara både den första och den sista gången.
Fastän så trött lade sig Segura inte med detsamma. Glad över att ha hunnit med så mycket i dag satte hon sig vid den bruna pigtittare som hon hade fått ärva och började fantisera om frisyrer. Hennes hår var långt och rött. Alla sorters flätfrisyrer skulle passa henne. Men hur skulle hon ta sig ut i en mer vuxen håruppsättning, det tålde att fundera över. Hennes fantasi var det inget fel på, och inte hennes händers kraft heller. Som hon hade haft vanan inne började hon att leka med det tungt fallande och från lockar befriade svallet. Allt som hon formade till blev inte lyckat, men roligt var det. När resultatet blev sämre gjorde hon en tokig grimas, skrattade och fortsatte igen. Slutligen hade hon ledsnat på leken, och då hon fortfarande inte hade någon lust att gå och lägga sig öppnade hon istället klädskåpet och kom att begrunda den orangeröda sammetsbiten igen. Hon satte sig framför pigtittaren på nytt, vecklade delvis upp tyget och höll det framför sig – och kunde nu inte känna igen det ansikte hon såg i spegelglaset som sitt eget. En egendomlig fjärran röst ekade, liksom kommen från en annan värld:
?Hjälp mig!
Först blev Segura mer förbluffad än rädd. Hur skulle hon kunna hjälpa, vem tillhörde ansiktet och rösten, och var fanns hotet? Den okända var densamma som på akvarellen, och samma klänning hade hon på sig. Hon tycktes sträcka sig framåt, och när hon gjorde det dök flera skuggor upp bakom henne. De drog henne med sig, men visade inte sina ansikten. När prinsessan såg blodet i spegelflickans ansikte blev hon till sist förfärad och sprang ut ur sitt rum. Hon gjorde det samtidigt som en kammartjänare råkade gå förbi, och det blev kammartjänaren som fick trösta henne. Han lyckades småningom övertala henne om att hon måste ha haft en mardröm, och hon drog sig utan entusiasm tillbaka till sitt rum.
Nu var spegeln som vanligt igen. Sammetstyget föreföll att ha vikts ihop av någon osynlig kraft och gått och lagt sig av sig själv i klädskåpet, som dock fortfarande var vidöppet. Dröm eller verklighet, någonting hade hon sett, och någonting hade det betytt vad det än hade varit. Ingen skulle någonsin kunna övertyga henne om att det inte hade betytt någonting, en sådan sak hade ju varit alldeles orimlig. Segura tvingades att somna tårögd, vilket hon inte var van vid. Krigsåren mindes hon knappt, hon hade varit ett barn när de pågick. Inte ens dagen då hennes far hade stupat i fält mindes hon ordentligt. Men kanske hade hon förstått någonting, kanske hade hon varit ledsen då som nu.
När morgonen grydde fann Segura att fönstret måste ha varit dåligt tillskjutet, ty nu stod det och slog, och det var ingen strålande vacker morgon hon såg. Kylan hade letat sig in i rummet, och det snöblandade regnet hade gjort de tunna gardinerna genomfuktiga. Hon prisade det faktum att sängkläderna hade visat sig vara tjocka nog att hålla all snålblåst borta. Tack vare det hade hon fått sova tillräckligt länge. Hon tänkte inte längre med förskräckelse på vad hon trott sig se i spegeln under gårdagskvällen, men skulle ändå nämna det för sin mor, som väl säkert skulle få höra om intermezzot på omvägar annars. Det ville inte Segura. Hon ville inte undanhålla någonting för henne, och hon satte en ära i att låta förstå det.
Fendisi teg länge när hon hade fått prinsessans redogörelse. Sedan försökte hon tala om annat, men det var svårt. Dottern skulle inte glömma den här drömmen, om den verkligen inte hade varit någonting annat än en dröm, och själv trodde hon sig inte få någon ro av den heller. Blodigt ansikte, mystiska skuggvarelser – det hela liknade ett dåligt omen. Ingenting mildrades av det dystra stormväder som just nu fick fönstren att skallra på vartenda hus i Cirkadia. Det var den första försmaken av vintern, och hon hade förberett sig på att den måste komma. Men måste den göra det just i dag när hon kände sig tung i sinnet ändå. Senare samma dag skulle hon förbanna sin egoism och knappt göra något annat än påminna sig själv om att hon befann sig i värme och trygghet i sitt palats. Hon skulle inte kunna låta bli att fundera över vad som möjligen kunde få någon levande varelse att vilja färdas en dag som denna. Alltid fanns det någon som gjorde det, även de ruggigaste dagar, antingen av nödtvång eller av fri vilja. Det var så blött ute nu att inga partiklar yrde hur mycket den hårda vinden än rasade bland hus, buskar och fruktträd. Det var så blött och kallt att man lätt kunde känna ovädret bara genom att betrakta det inifrån ett fönster.

Kapitel 5

Det var liv utanför värdshuset Urmollusken. Ägarinnan hade just fått hjälp av två gendarmer med att visa ut ett stökigt tonårsgäng. Nu stod ungdomarna utanför och skrek och ropade okvädingsord istället. I matsalen satt en vettskrämd familj och tre mindre skrämda amasonpojkar. De senare var orsaken till att de unga cirkadierna, fyra pojkar och en flicka, hade förlorat besinningen. Någonting som sagts hade retat upp de fem.
Så fort lugnet hade återvänt gick värdinnan ut i köket för att se till sin halvvuxne kock, den pojke som hon hade hittat nästan ihjälfrusen i stallet för tre veckor sedan och genast igenkänt som den yngste av ”de smyriska köpmännen”. Att de inte hade varit vad de uppgett hade hon nu fått klart för sig, dels genom efterlysningsskyltar av den unge man som blivit kvar, dels genom hans egen berättelse. Hon tyckte synd om honom. Han föreföll att vara en hygglig person, och hon ogillade att man slogs med ungdomar som vapen. Därför hade hon låtit honom stanna. Att han sedan så uppenbart trivdes i köket var det som slutligen hade övertygat henne om att hon hade handlat rätt. Gudarna tillät henne att dra nytta av honom. Duktiga kockar var svåra att få tag i. Han var synnerligen läraktig, och verkade ha pli på sig. Hon tänkte, att det måste komma någon särskild stans ifrån. Inte ens alla emonier kunde ha den inställningen, att någonting hela tiden måste göras. Någon hade uppfostrat honom på det sättet.
Sitt långa svarta hår hade han fäst i en svans i nacken. Detta hår gjorde att hans härkomst skulle vara lätt att röja för den som det ville, och det här gjorde Mets fylld av ängslan. Förr eller senare skulle någon av drottningens anställda hitta hit. Det brukade inte ske förrän fram emot försommaren, när det fanns öl och andra extra delikatesser, men vem visste alltid vad ödet bar i sitt sköte.
En dag föreslog hon Sassan, som nu kallade sig Ensin, att färga håret rött, vilket var mer talrannskt i stilen, och det som de hade kommit överens om tidigt var, att han skulle gälla för att vara en brorson från Talranne. Sassan förstod att han måste gå med på detta om han ville kunna röra sig fritt i staden. Kvällen som följde fick alltså tillbringas i källarvåningen bland rykande vattenångor. När han sent omsider gick och lade sig var håret fortfarande fuktigt, och när han vaknade hade han fått ett utseende som han själv aldrig skulle vänja sig vid men som Mets förklarade som ”acceptabelt”. Tack vare den nya hårfärgen skulle han kunna visa sig och hälsa om någon tacksam matgäst ville träffa kocken en dag. Så duktig som han var tog inte Mets detta för en omöjlighet. Han skulle också kunna göra saker som han fick lust till – som att gå på badhuset, till exempel. Denna längtan hade han så klart uttryckt att hon hade tyckt synd om honom också för detta.
Den första kvällen i frihet valde Sassan alltså att gå och bada ensam. Med sin rödhårighet skulle han inte behöva rädas att prata med främmande flickor, och eftersom den stränge brodern inte fanns här och kontrollerade vad han gjorde var det liksom fritt fram också av den orsaken. Låg det inte någonting spännande i det. Längtade hem gjorde han ännu inte, det hade den goda Mets sett till. Hårfärgen, hade hon lovat, skulle vara tvättäkta, han skulle kunna bada så mycket han ville. Det var underbart, allting. Och med den inställningen klev han för andra gången i sitt liv i de stilla böljorna i bergskammarens mineralrika djup. Fastän det var grunt ville han simma.
Simma var någonting som alla emonier fick lära sig redan när de var små. Detta var en nödvändighet, som staden var omgiven av en skog med flera mindre men ofta mycket djupa spricksjöar. Dessa saknade sällan en dramatisk inramning i form av höga stup och vattenfall, men ibland låg de mer lättåtkomligt till, och några hade till och med riktiga stränder. I vissa av sjöarna fanns öar, och här hände det att man utlyste simtävlingar. Emonierna älskade fysiska utmaningar, det var en del av deras livsnerv, sade de utomstående som tilläts bevittna deras seder och bruk.
Men prins Sassan var allt annat än en tävlingsmänniska. Visserligen tyckte han om att simma, men bara för sin egen skull, inte för att imponera med sin snabbhet eller för att vinna något vad. Ändå fick han höra nere i grottsalen, att han rörde sig som en ål i vattnet. Orden kom från två medelålders kvinnor som hade råkat få syn på hans vackert glänsande röda hår och ofint nog inte hade kunnat upphöra med att betrakta den okände. Han ignorerade dem.
Under sin utforskning av grottan blev det alltmer uppenbart för Sassan hur stor den var. Genom små, knappt synliga passager grenade den sig vidare till andra salar, inte lika stora som den första förvisso, men ändå – det här skulle Arimond ha sett, han som så älskade att göra upptäckter.
I en sal blev det plötsligt djupare. För att se hur djupt det var dök Sassan ned under ytan, men efter sex meter kunde han fortfarande inte se någon botten, däremot kände han armar som ville dra upp honom. Han lydde, och efter trettio sekunder befann han sig vid vattenytan, frustande, med en jämnårig, blond cirkadisk pojke vid sin sida.
?Din dåre, vad håller du på med! sade denne.
?Är det farligt? Jag ville bara se bottnen.
?Bottnen finns fyrtio meter inunder oss, det är det farliga. Var kommer du ifrån, förresten?
?Talranne, ljög Sassan. Jag skall vara här över vintern hos min faster och lära mig kockyrket.
?Kock minsann! Då kan du gärna få stanna för min del.
På klipporna intill satt flera ljusa ungdomar och tittade åt deras håll. Två av dem var flickor, kunde Sassan se. Nu gällde det. Tillsammans med sin räddare simmade han mot klipporna, bakom vilka skymtade en stentrappa, lång, brant och vindlande. Flickorna satt på klippan rakt framför. Så artigt han kunde hälsade Sassan på dem. Hans fraser gjorde dem fulla i skratt, dock, och hans bugande likaså. Esy och Irida hette de.
?Och jag är Burgil, sade den blonde i vattnet. De här två retstickorna är mina systrar.
?Jag tycker att de är söta.
?Sluta prata som en emonier! Följ med upp till hoppklippan istället!
Det var till hoppklippan, belägen sju meter ovanför deras huvuden, som trappan i berget ledde. Där uppe stod redan och trängdes fyra pojkar, alla med varsin åsikt om vems tur det var att hoppa. En liten knubbig herre vann genom att på något lustigt sätt krypa förbi de övriga. När han var i luften liknade han en projektil, och när han träffade vattenytan var det som att en meteor skulle ha gjort det. En sådan teknik hade Sassan aldrig sett maken till, vilket han glatt erkände.
?Att han aldrig får ont, hördes det mumlas från de tre som fortfarande stod kvar på klippan. Det var sekunden innan de bestämde sig för att hoppa ut samtidigt, liksom för att bräcka det föregående plasket. Då de också lyckades landa samtidigt, och dessutom mycket nära varandra, ansåg de sig sedan ha vunnit. Som om det någonsin hade varit frågan om en plasktävling. Därefter rusade Burgil ut i det stora tomrummet. Sassan blev stående kvar. När flickorna närmade sig bakom honom, och han hörde tjuten nedifrån, insåg han emellertid att han inte kunde stanna kvar på klippan om han ville behålla respekten. Så han dök, med händer och huvud före som hans bröder hade lärt honom, och landade rak som en blomstjälk i vattnet.
Burgil dök ned efter sin nye bekantskap, inte för att han längre trodde att det behövdes, utan därför att han ville vara en bra vän. Något mer stilfullt än Sassans dykning hade han aldrig sett, och det hade inte någon av de andra tonåringarna heller.
Efter Sassan hoppade flickorna. Ingen av dem var sämre än pojkarna, men båda skrek under hela nedfärden.
?Hoppar de fastän de är rädda?! utbrast Sassan där han stod och trampade vatten.
Burgil klappade honom överlägset på axeln.
?Rädda är det sista de där två är. De skriker av princip, förstår du, därför att de vill att vi skall tycka synd om dem. Men det gör vi inte, så de kan skrika bäst de vill.
?Det är hjärtlöst, ju.
?Är det? Då skall du vara med när vi berättar spökhistorier. Deras historier är alltid bäst, ändå blir de liksom livrädda och mörkrädda och allt möjligt nonsens när vi berättar våra. Gosse, om du var en lika bra historieberättare som du är dykare, då skulle vi kunna skrämma skiten ur dem på riktigt. Och då skulle du få min uttryckliga tillåtelse att vara litet så att säga beskyddande mot dem.
Sassan gav sin nye vän en förtörnad blick.
?Burgil, så gör man inte!
?Inte i Talranne, kanske, där görs väl bara affärer. Men här hos oss är det minsann inte förbjudet att ha roligt. Du vänjer dig.
Sassan fann det hela alltmer besynnerligt. Att roa sig var en sak, menade han, det var någonting man gjorde för att livet ville ha en belöning då och då, men det var plikterna som var huvudmålet. Hade inte de här människorna förstått det, hade de inte fått lära sig det av mentorer eller föräldrar? Eller kanske i någon skola?
Det brutala svaret var ett nej. Burgil berättade att det hade varit krig när de skulle ha fått lära sig att läsa och skriva.
?Så ni kan inte ens förstå vad som står på en matsedel? Det är ju hemskt, ni bara måste göra någonting åt det!
?Och vem skall hjälpa oss med det? Du?
Sassan nickade självsäkert.
?Det kan du ge dig på att jag skall. Om ni bara vill, så.
På kvällen berättade han för Mets om mötet och om sitt löfte till de unga cirkadierna. Kvinnan såg i några sekunder ut att vilja försvinna. Nu hade pojken tagit på sig en dubbel yrkesutövarroll, var inte det för mycket. Mest fruktade hon att han skulle försäga sig, det hade ju redan hänt en gång. Hans problem verkade uppenbarligen vara det, att han var alldeles för snäll och godtrogen för sitt eget bästa. Men hindra honom från att söka uppfylla löftet varken iddes eller ville hon. Att han hade hittat vänner måste inte vara helt fel. Men vad skulle hända om det visade sig att han var duglig också som lärare – jo, ett rykte därom kunde spridas, och det skulle garanterat ge fler elever. Han skulle riskera att bli utnyttjad, och det ville Mets inte vara med om. Därför var det med ett stort allvar som hon frågade honom om han insåg vad han hade lovat.
?Jadå. Oroa dig inte, jag tänker inte undervisa hela staden, bara mina kamrater. Det tänker jag klargöra för dem också, så att de vet. Och det kommer inte att gå på en dag. De arbetar ju för det mesta när jag är ledig, och tvärtom.
?Så du tänker ta dina lediga kvällar till det?
?Hur skall det annars gå till? De kommer också att få offra tid.
Hon klappade femtonåringen ömt på huvudet.
?Du är alltför god. Det var väl att du kom till mig.
Att han alls hade hunnit kunde de båda tacka hans snabba fötter för. Vakterna hade inte haft en chans att hinna upp honom i halkan och mörkret. Ändå skulle det blott ha varit en tidsfråga innan man hade fått tag i honom, om inte Mets hade varit ute tidigt i stallet för att städa den här morgonen. Hon välsignade den ingivelse som hade fått henne till det. Dessvärre kunde hon inte ge honom svar på hur det hade gått för männen i hans följe. En av dem hade troligen blivit skadad eftersom ett blodigt spjut hade hittats ett stycke utanför porten, men alla hade kommit undan. Ingen hade velat ta upp jakten i det mörker som hade rått. Man hade varit för rädd om livhanken. Emonier till häst var farliga motståndare, och drottningen hade påbjudit att inga fler cirkadiska liv fick riskeras om det inte var absolut nödvändigt.
Alltsedan krigets dagar hade Fendisi gjort vad som stod i hennes makt för att rädda de liv som kunde räddas. Ett modernt sjukhus hade uppförts mitt under kriget, och det hade finansierats med bland annat drottningens egna medel. Detta sjukhus var nu den bäst utrustade vårdinrättningen av alla längs hela kustlinjen, och det hände att man fick ta emot patienter från andra städer. Här arbetade både erfarna fältskärer och häxor, sida vid sida, på helt olika sätt, och kunde i vissa fall komplettera varandra. Den ömsesidiga respekten gjorde att man aldrig hamnade i någon dispyt. Många liv hade sparats genom uppförandet av denna byggnad, som Sassan inte hade fått se än därför att den låg så långt norrut som Cirkadia sträckte sig och han inte hade kunnat gå på någon långpromenad.
Till sist var det ändå problemet med hur han skulle ta sig hem till sin stad som var det mest prekära. Det kunde knappast ske före våren, men i april kunde isen på havet ha brutits upp, och då fanns alltid möjligheten att mönstra på något fartyg som skulle norrut. Dessvärre hade Sassan knappt sett ett fartyg förr, han kunde nätt och jämnt skilja på för och akter. Mets hade föreslagit att han i första hand skulle försöka få en anställning i något skeppskök. Där hade han nog störst chans att lyckas. I sista hand kunde han välja att ta sig ombord som passagerare. Svårigheten i detta låg i att han måste ha identitetshandlingar. Mets kände ingen människa som kunde förfalska sådana. Köksanställd, däremot, kunde han bli på bara de vitsord som hon gav honom. Det var en mycket enklare lösning. Om han sedan lyckades i sin avsikt att nå Talranne kunde han lätt ta sig till Emonia därifrån, med någon handelskaravan, till exempel, så länge det var ljus årstid. Ensam till häst kunde han säkert också färdas, men då gällde det att inte stöta ihop med rövare.
Det hade hänt att folk försvunnit på sin resa över höglandet. Större sällskap klarade sig dock alltid. Risken för att rida vilse var dessutom åtskilliga gånger mindre om man var flera. Råden som Mets kom med var både många och överflödiga.
Hon hade skaffat honom ett antal uppsättningar av klädespersedlar och sagt att de var en del av hans lön. Hon hade ställt i ordning ett rum åt honom, där han kunde få vara för sig själv. Det var egentligen ett privat gästrum, men eftersom hon inte väntade några bekanta på besök från någon annan stad behövdes inte rummet som sådant. Möblemanget bestod i en säng, ett bord och en stol. Garderoben och byrån fick inte plats, så de fanns utanför dörren. Det var en enklare tillvaro än han var van vid, men han hade snart funnit att han inte måste ha mer än detta.
Vad han saknade av miljö var skogarna bortom Emonia och den isbana som brukade anläggas utanför stadsporten vid den här tiden på året. Att rida i skogen och åka skridskor på isbanan var någonting som han älskade. Det förra hörde sommaren till, det andra vintern. Aldrig hade han måst leta efter saker att roa sig med, och allt var gratis.
Man kunde undra vad cirkadierna gjorde på vintern när de var lediga och inte befann sig i badhuset. Vad hände egentligen bakom alla stängda dörrar i de höga husen av sten och murbruk? Mets föreföll att aldrig ta ledigt, som ensam föreståndare för ett värdshus kunde hon kanske inte det. En dag, tänkte Sassan, skall jag ha lärt mig så mycket att hon kan överlåta ansvaret för ruljansen åt mig i några timmar. Om det lyckades skulle han komma att känna sig stolt. Mets skulle kunna göra någonting annat för en gångs skull än arbeta.
Värdshuset hade en liten innergård som dominerades av ett väldigt bigarråträd. Dess grenar sträckte sig mot fönstret i Sassans rum. Det var lätt att företälla sig trädets utseende om några månader, hur vitt och ljuvligt det skulle te sig mot en sommarblå himmel, och hur luften skulle fyllas av fågelkvitter. Det var också lätt att inse hur olidligt varmt gästrummet skulle bli om inga skuggande gardiner hann komma på plats tills dess.
Men nu var det mörkt minsann, mörkt och kallt. Som väl var fanns det en kakelugn i det lilla rummet. Mets hade varit förutseende genom att lägga en trasmatta över golvet. Hon hade också skaffat fram fårskinnstofflor, och i gästsängen låg två ullfiltar, allt för att hennes inackorderade skulle slippa frysa.
Värdshuset var gammalt och helt byggt i trä. Isoleringen mot kylan utgjordes av beck, som kvinnan själv strök på husfasaden varje vår. Becket avgav en doft, vilken Sassan uppfattade som behaglig. Enligt Mets själv passade den perfekt ihop med öldrickning och rökt viltkött.
Samtidigt sade hon, ganska bestämt, att det skulle få vara med öldrickandet för hans del. Hon ansåg att femton år är en barnaålder. Till kvinnans belåtenhet hade han inte motsatt sig hennes förmaningar någon gång.
Det var väl att han var stark. Få kunde rulla fram silltunnor som han, hade Mets kommit fram till. Och han gjorde det gärna, väl medveten om allmänhetens smak för sill. Det fanns tydligen inget högre nöje för honom än att blidka andra människors hunger. Hon kunde förstås inte veta att Emonias skogar fanns i hans tankesfär för jämnan. På förmiddagen när det var mindre att göra kunde Sassan ibland skickas iväg på småärenden. Det var numera han som höll ordning nere på källarbadet, och han hjälpte även till med att tvätta handdukar. Denna del av ansvaret var den lindrigaste enligt vad han själv tyckte, men den var inte speciellt rolig. Nej, köket var allt den plats där han trivdes bäst. Där kunde han experimentera när han inte arbetade. Just nu var han inne på uppfinnandet av nya sorters desserter. Favoritkryddan hette ingefära. Till provsmakare använde han Mets. Hon hade just godkänt en av hans fruktkompotter, och skulle ta med den på nästa veckas menylista. Och plötsligt en dag kom han dragandes med ett nytt te, som hon givetvis också måste pröva. Detta te, förklarade hon efter blott några klunkar, var rent av beroendeframkallande. Med sin kock kom hon överens om att kalla det för ”Ensins bästa”, och redan nu anade hon att det skulle göra succé.
Den förste gäst som vågade testa den unika blandningen råkade bli munken Malvyr, som nästan aldrig satte sin fot i en främmande matsal. Högst förvånad över den goda smaken kunde han inte underlåta att yppa sin förtjusning över den. Då han fick veta att det var en talrannsk pojke som var upphovsmannen till den, bad han att få tacka densamme personligen. Rosig om kinderna och skrattretande nog med sleven i handen kom Sassan ut från köket, bugandes som en gammal tulpan, innan han nått fram till bordet där gästen satt.
?Du var då inte gammal! sade den litet rundnätte munken. Säg mig, finns det möjlighet att göra någon större beställning av det här? Jag skulle gärna vilja överraska mina ordensbröder med det. Och kanske hovet också, för den delen.
?Om jag lyckas hitta tillräckligt med ingredienser, så. Tack, broder.
Alltjämt bugande återvände Sassan till sina grytor. Nu visslade han också. När Mets kom ut till honom gav hon honom en varm omfamning.
?Fortsätter du så här blir vi kända ända till Smyra. Och helt bortsett från det klarade du dig väldigt bra, min gosse. Han misstänkte ingenting. Och vet du vem han var – prinsessans egen lärare. Det är lika bra att du vet det, i fall att han skulle komma tillbaka. Du måste fortsätta att vara försiktig.
Det var sen afton när Sassan hade sin första lektion som lärare. Den enda lokal som han hade kunnat hitta där de inte skulle vara i vägen för någon var det knappt halvfulla värdshusstallet. Litet hästtramp i bakgrunden skulle inte störa, hade han räknat ut, och inte krakarnas nyfiket blickande klotrunda ögon heller. Vildgräsbalarna kunde användas som både sittdynor och skrivbord, och rumstemperaturen var hygglig nu bland annat tack vare kroppsvärmen från de nyligen ditförda djuren.
Alla hade med sig papper och penna. Burgil och hans systrar hade kommit över en begagnad läsebok, vilken skulle komma att användas som ett referensmaterial för hela menigheten. Och med dessa enkla medel skred man till verket. Lyckligast av alla föreföll Burgil att vara, men han uttryckte det på ett högst olämpligt sätt:
?Vilket härligt nöje det skall bli att kunna skriva upp alla de gånger som ni två skriker så fort det är något.
?Vad skoj vi skall ha åt att våra spökhistorier blir ihågkomna men inte era, sade Irida, den yngsta systern.
Sedan teg Burgil i några minuter, och kom under den tiden att koncentrera sig lika ivrigt som de andra. Pojken som hade störtat ned som ett klot i badhuset hade svårigheter med att få till rätt grepp om pennan, och hans bokstäver blev inte bättre än rena krumelurerna, men till Sassans glädje såg han ut att inte vilja ge sig det första han gjorde. Timmarna gick fort. När Mets kom och talade om för skaran att det var läggdags för samtliga hade det hunnit bli midnatt. Vid det laget hade alla ont i baken, ovana som de var vid att sitta stilla. Eleverna lovade dyrt och heligt att öva mycket tills nästa gång de sågs. Tacksamt omfamnade de en och en sin lärare innan de försvann ut på gatan. Han såg efter dem en stund, redan längtandes efter att få hålla sin nästa lektion.
Sedan blev han medveten om nattkylan. Litet omtumlad över att allt hade gått så väl, och över att de unga, till synes sorglösa, cirkadierna hade visat att de hade en annan sida, bestämde sig Sassan för att försöka smälta detta ensam uppe på sitt rum. Om han somnade sent skulle det inte göra så mycket eftersom han skulle vara i köket först vid tiotiden. Att ligga vaken och tänka kunde stundtals skänka en stor tillfredsställelse, hade han märkt. Hans äldste bror, visste han, var av en annan åsikt, men denne var långt borta just nu, så det måste han inte ta någon hänsyn till.
Inte heller behövde han skämmas inför någon över lädret på sina oputsade kängor. Och i Cirkadia fick man klaga när det gick en emot – ja, listan på de olika friheter som man hade rätt att ta sig kunde göras lång. Vissa saker tänkte han aldrig nyttja, som rätten att bli vän med två flickor samtidigt. Det var en styggelse, ansåg han. Kamrat till Burgils systrar fanns det väl däremot ingenting som hindrade att han blev.
Denne Burgil! Han var allt en lurifax även om han föreföll att ha ett gott hjärta innerst inne. Någon gång skulle väl han och systrarna tröttna på att reta varandra. Skamset måste Sassan medge för sig själv att han fann ett visst nöje i att höra dem när de var i gång. Nu, i tystnaden, saknade han dem, och han saknade den lille duktige experten på att se ut som en meteor. Även han tycktes ha en lurifax inom sig. Antagligen skulle han bli duktig på vilken sport som helst som han försökte sig på. Han skulle finta bort sina motståndare totalt, då han alltid fann en väg att ta där ingen var smidig nog att följa efter honom. Burgils systrar var också lurifaxer fastän de inte lurade någon vettig människa länge med sitt pipande. Sassan log i mörkret. Vilka knasiga människor egentligen!
Han kunde inte ana vad Esy hade i tankarna – att försöka få med sin tre år äldre väninna Ilva till lektionerna. Med denna väninna delade hon bostad och arbete, och hon såg det som en hemsk orättvisa att bara en av dem skulle få chansen att lära sig något så viktigt som att läsa. Redan på morgonen gjorde flickan sitt första, men dessvärre fruktlösa, försök att övertala sextonåringen att följa med. Denna sade sig ha andra, viktigare, saker att tänka på än att knåpa med blyertsstreck i små skrivböcker.
?Jag vet vad du tycker är viktigt, det är den där förbaskade Tis! Men om han tar slut, vad gör du då?
?Så du pratar. Skulle Tis ta slut, han är ju inte mycket äldre än jag. Hördu, min vän, det är väl aldrig så att du är rädd för att jag skall överge dig? Sluta upp med att vara ledsen, för jag kommer aldrig att överge dig. Och vänta bara tills du blir kär i någon du också. Då får allt annat vänta som kan vänta. Det är jag beredd att slå vad om.
Ilva satte pekfingerspetsens undersida mot väninnans nässpets, varvid denna låtsades bli skelögd.
?Akta ögonen, de kan fastna!
?Det tror jag inte på.
Skrattande gick flickorna till sin arbetsplats, det stora tvätteriet i hamnen. I dag var de uppe nästan lika tidigt som gatsoparna, och naturligtvis var Esy inte riktigt alert efter den korta sömnen, utan gnuggade ögonen i ett. Hamnen var tyst, inte ens måsarna hade vaknat. Det singlade ned snöflingor på vattnet, kajen och flickornas hjässor. Tack vare en ensam brinnande lykta vid kajkanten kunde de se att is hade börjat lägga sig intill land. Om två veckor skulle det kanske vara möjligt att gå ut på en tjock is och dra upp fisk till husbehovet.
Pimpelfiske var en syssla som tilltalade de flesta stadsborna. Men somliga använde isen till skridskoåkning, detta till pimplarnas förtret, eftersom vibrationerna och ljudet från medarna hade en klar tendens att skrämma bort fisken. Smärre olyckor hade hänt på isen men aldrig någon med dödlig utgång. Strömmarna i vattnet var svaga, och få var så dristiga att de gick ut ensamma.
Under hela morgonen och förmiddagen skulle Esy och Ilva arbeta med att krama lakan i stora kar. I värmekaren, som låg i golvet, var temperaturen för hög för att man skulle kunna använda händer och fötter. Där tog man istället störar till hjälp, alltmedan ångorna satte sig som droppar blandade med svett i arbetarnas pannor. De flesta som arbetade i tvätteriet var unga, många var tonåringar som Esy och Ilva. Att befiina sig i timmar i den rykande salen fordrade hälsa. Ett enkelt trästaket skyddade mot olyckor, och för att kontrollera att säkerheten fungerade vandrade en tillsynsman då och då genom lokalen.
Den som innehade befattningen var en dyster liten man, som väninnorna grimaserade åt i smyg. Det som fick dem till det var hans sätt att låta viktig så fort han öppnade munnen. Men de lydde honom alltid, vad han än sade, även om de för det mesta tyckte att det lät dumt. Det hade hänt att äldre kollegor råkat höra dem då de hade suttit och gjort sig lustiga bakom ryggen på mannen, men flickorna hade haft tur så tillvida att ingen hittills hade skvallrat.
Vid lunchtiden den här dagen tyckte de dock att det fanns annat att prata om än en trist säkerhetsansvarig, som när allt kom omkring inte hade gjort dem något. Esy ville veta om Ilva skulle flytta ihop med Tis eller inte. Oron var tydlig i trettonåringens ansikte. Med munnen full av potatismjölplättar och äppelmos gjorde Ilva ett tappert försök att behålla sitt ansiktes allvar. Det slutade med att hon höll på att sätta maten i vrångstrupen. Sedan upphörde båda med att försöka konversera precis samtidigt som de åt. Mellan två tuggor svarade Ilva att man inte borde gå händelserna i förväg eftersom allt man så vackert tänkt ut inte behövde bli på det sättet.
?Om Tis och jag fortfarande älskar varandra om två år eller så, ja, då är det väl möjligt att vi flyttar ihop. Och du skall inte känna dig övergiven ens då. För jag tänker inte sluta försörja mig bara därför att jag gifter mig. Sådant är gammalmodigt. Och du skall kunna bo kvar tills du själv vill annorlunda. Om inte du finner en ny rumskamrat, så gör jag det åt dig. Esy, livets gång kan man inte göra någonting åt. Det vore inte snällt av dig att missunna mig lyckan.
?Men det är klart att jag inte gör! sade Esy och kastade sig handlöst i väninnans armar, varpå båda fick mos i ansiktet.
Innan någon hann upptäcka fadäsen letade flickorna upp en hink och vaskade av sig. Mos i ansiktet var ingen bra reklam för tvätteriet om någon kund kom på besök. Som tur var hade de inte fått någonting på sina gråa förkläden. Hade det hänt skulle de ha fått tvätta dem också. Detta gjorde med ens Ilva medveten om vad hon hade glömt: Sin privata tvätt, som nu låg i en flätad korg fullt synlig utanför deras egen port. Tänk om Tis fick se det!
?Som om inte pojkar skulle glömma någonting – va’! Förresten, varför skulle han gå dit när han vet att du är här. Så dum är han inte.
?Men om han nu skulle få för sig att gå dit i alla fall, och vänta på mig. Och så får han se korgen med kläderna – det skulle bli katastrof, förstår du väl. Usch, nu blir jag nervös! Inse att han kan bli så äcklad att han går! Och nästa gång vi ses, om det blir någon mer gång, kommer han att tala vänligt med mig men tänka att jag är en slarva. Och på det sättet får jag alltså ingenting veta om att han vet.
?Skulle han spola dig för en korg med tvätt tycker åtminstone jag att han är småaktig.
?Man måste göra ett gott intryck i början av ett förhållande, det kommer du också att inse.
?Det låter på dig som att du måste det men inte han. Det är skitdumt, Ilva!
Esy märkte snart att hon lät mer högröstad än hon hade tänkt. Hon skyllde det på sin trötthet, och kanhända var den en del av förklaringen. Men när hon på eftermiddagen fick några minuter till att bara fundera började hon rita bokstäver i handflatan. Bokstäverna blev ett litet ord, och ordet var ”Se”. Den som lever får se, tänkte hon. Den som lever kommer få se att jag hade rätt hela tiden. Du borde lära dig att läsa och skriva, Ilva, för det har jag på känn. Det kan visst inte vänta, så det så.
I hamnen gick samtidigt Sassan på kajen och såg förstulet ut mot havet. Alla båtar var antingen uppdragna på land eller i docka. Eftersom kajen var bred fick småbåtarna plats med god marginal. Där skulle också lätt kunna inrymmas en stor utomhusmarknad. Mets hade sagt något om att man brukade ha små traditionella marknader under antirahögtiden i februari. Dessa lockade dock sällan köpmän utifrån, utan de enda människor som man träffade var normalt cirkadiabor.
I slutet av februari hade för det mesta de ökända vinterstormarna bedarrat för säsongen, och det kunde gå att ta sig mellan städer över höglandet om man hade slädar och uthålliga dragdjur. Det var under den här tiden som emonierna lättast fraktade sitt timmer, och det var i slutet av mars som hamnstäderna brukade påbörja sina båtbyggen. Ungefär samtidigt blev havet farbart igen, men säkert för isberg och stora flak skulle det inte vara förrän i mitten av april.
Sassan tänkte inte ta några onödiga risker med sitt liv, dem han lockats att ta hade varit stora nog. Om han lyckades få anställning på något av fartygen fick det inte ske före det att den säkra tiden var inne. I dagar hade han lekt med tanken att skicka en rosenduva till Emonia, även om det hade blivit väl kallt för det. Han hade pratat med sin välgörarinna om idén, men hon hade avrått honom från att omsätta den i praktik, då den hade kunnat avslöja hans identitet. Om det var som hon anade hade man ännu inte gett upp hoppet om att hitta den emonier man jagade.
I april skulle kanske brodern skicka ut amasonagenter för att hitta honom. Sådana kunde vara duktiga på att blanda sig med folkmängden. Att spela köpmän skulle inte bli något problem. Men hur skulle han känna igen dem? Tanken på att han kanske inte skulle lyckas identifiera dem var mördande plågsam, och den fyllde honom med en ångest, som förvisso var av det övergående slaget. Han längtade efter ett positivt uppslag – och det kom. Naturligtvis – Tyrinn skulle skicka någon för dem båda bekant människa. Dessvärre torde både Arimond och Olvin vara förverkade i det avseendet. Tre cirkadiska vakter skulle aldrig glömma deras utseenden, det var lika sant som att han själv aldrig skulle få vakternas ansikten ur minnet. Hans hjärna ältade den ödesdigra morgonen dagligen fastän han försökte undvika att tänka på den. Det var som att ha stått och stampat på en och samma fläck i drygt fyra veckor. Att detta inte hade något med verkligheten att göra måste han inte påminna sig själv om. Det var en känsla, framkallad av vanmakten.
Han hade stått och tittat ut över havet en bra stund när han stördes i sin meditation av en röst, vilken han ögonblickligen identifierade som Esys. Uppsluppet berättade hon att hon hade fått ledigt resten av dagen därför att den säkerhetsansvarige hade observerat hennes trötthet. Nu skulle hon hem och vila på order av densamme samt av Ilva.
?Och kan du tänka dig, han trodde att jag hade festat hela natten lång.
?Var han arg?
?Inte ett dugg, lustigt nog. Det är nog för att jag aldrig brukar vara trött. Så fick jag det sagt. Skall vi slå följe ett stycke?
På väg in mot stadens slingergator råkade Esy nämna Ilvas oefterhärmliga frustration över sin kvarglömda tvätt. Istället för att låta sig roas av historien uttryckte Sassan emellertid med en allvarlig min sympati för den ångerfulla väninnan.
?Så du tycker inte att hon överdriver då?
?Jo, naturligtvis. Men det är framför allt mycket rart av henne att vilja visa sig i sin bästa dager för sin pojkvän. Det säger mig att hon verkligen tycker om honom. Har du tänkt på det?
Plötsligt blev Esy blek i ansiktet. Orden ”verkligen tycker om” tyckte hon inte alls om. Skulle Ilva flytta ifrån henne ändå trots allt som de hade diskuterat i lunchbåset? Kanske borde hon inte flytta tvättkorgen en centimeter när hon kom hem som lovat, kanske borde hon ställa den så till, att Tis om han dök upp inte kunde undgå att snubbla över den. Inom sig visste hon dock bättre: Tis skulle inte uppenbara sig i deras farstu med mindre än att Ilva gjorde det samtidigt. Det var bara Ilva själv som kunde suggerera sig till att tro annorlunda. Sassan bytte snart samtalsämne:
?Minns du något av det vi gjorde i går? Det blev nog väl sent för oss alla…
Som ett svar drog Esy av sig vanten från den vänstra handen och visade vad som återstod av de bokstäver hon hade ritat. Det gick nätt och jämnt att urskilja ordet, men att det fanns där gjorde Sassan förtjust, och han sparade inte på berömmet. Burgils syster var begåvad, annars hade hon aldrig kunnat sätta ihop ett ord redan nu. Det var skrivet på intru, det intrakontinentala universalspråket, samma språk som behandlades i syskonens läsebok. Om han hade trott sig ha tid med det skulle han ha lärt henne att räkna också. Det var hon värd fastän hennes yrkesutövning hade fått stryka på foten den här gången. Han skulle se till att det inte blev så i fortsättningen.
?Och vad gör du här nere i hamnen då? frågade hon.
Han svarade sanningsenligt att han bara flanerade runt och tänkte.
?Ja, du verkar vara den typen.
?Hurså?
?Ja, hur skall jag säga det, du är inte lika spontan som vi andra, tror jag. Och jag har undrat vad det kan bero på.
?Då antar jag att du har kommit till någon slutsats?
?Ja visst. Du är en emonisk prins.
Sekunden efter det att hon hade sagt det brast hon ut i ett skratt som var så väldsamt, att det hördes över hela hamnområdet. Sassan log, men kände det som att någon skulle ha ränt ett spjut genom hans kropp. Ett sådant förfärligt skämt. Men det kunde hon inte veta.
Esy var kortvuxen och mager av naturen. Spädheten i hennes lemmar matchades inte på långa vägar av den styrka som hon hade förvärvat i tvätteriet. Var musklerna satt på henne lät sig inte avslöjas så lätt, men att de fanns rådde det ingen tvekan om för den som såg henne under ett arbetspass. Hon kunde lyfta tunga ok och ändå gå med ryggen rak.
Hennes ben var snabba även nu när hon var sömnig och måste se upp så att hon inte snubblade på sig själv. Sassan gav henne en förmaning, fick en uträckt tunga till svar, och började sedan småspringa han med. Bakom sig hörde de de vitnäbbade svartmåsarna skria klagande över bristen på fiskrens. När vinterisen väl hade lagt sig skulle det stunda bättre tider för dem.
Tre veckor senare tog Burgil och hans systrar och vänner med Sassan på dennes livs första havsfiskeäventyr. Det var en klar och kall dag. De skulle inte bli ensamma ute på isen, som nu var en halv meter tjock. Svartmåsarna cirklade ogenerat ovanför människorna, vädrandes godbitar, och lyckades emellanåt snappa åt sig någonting
Undan för undan färgades snön runt de pimplande och deras borrhål röd. Burgil var en mästare i att skära upp fiskbukar, kunde Sassan beundrande se. Och han tänkte, vad gott det skulle bli att få äta rökt sik. Dessvärre fick man inte upp någon sik utan bara en massa sill samt en och annan sej. Tis, som befann sig femtio meter längre ut, hade emellertid större tur. Förutom sju sikar drog han upp en torsk som vägde över tio kilo, och som han senare kom stoltserande med så att alla skulle se den. Svartmåsarna ylade ut sin sorg över att de inte tilläts att komma i närheten av praktfångsten.
Mästerfiskaren själv beklagade att hans flickvän, som också skulle ha följt med på fiskafänget i dag, hade dragit på sig en förkylning och troligen inte skulle vara på benen förrän om tio dagar. Han skulle gärna ha gjort sig till, lät han förstå, genom att laga en god middag åt henne, om inte om hade varit. Nu vågade han inte gå hem till henne av rädsla för smittan. Så fegt, tänkte Sassan om den saken.
De gick från sina isborrhål raka vägen till Urmollusken, med vardera två träspannar fulla. Av det som ungdomarna hade fångat köpte Mets fyra femtedelar och gav skäligt betalt. Sassan ställde in sin del i köket, och drog sedan på sig förklädet. Värdshusvärdinnan föreslog ytterligare en affär:
?Om ni duktiga fiskare hälper oss med att ta hand om fångsten, det tar inte lång tid, så bjuder jag er på middag. Vad sägs om rökt sik?
I själva verket ville hon bara veta namnen på de människor som hennes kockelev umgicks med. Hon ville också veta var de bodde och vad de sysslade med. Värdshusmatsalen var stängd för storstädning just i dag, och hon hade gott om tid till att få sin utfrågningsstund att låta som om den var en helt vanlig konversation befriad från allt vad föräldramässig nyfikenhet hette. Till allas glädje bjöd hon på bärsaft. Någon gång måste man få unna sig litet fest, ursäktade hon den givmildheten med.
Som hon hoppats blev ungdomarna på ett än bättre humör än de hade varit när de kom. Hon fick veta allt som hon ansåg sig behöva veta samt en hel del annat. Som att Esy tydligen var svartsjuk på Tis för Ilvas skull. Ilva hade själv sagt det till Tis, och Tis hade funnit det hela mer än lovligt lustigt. Knasboll, tänkte Sassan där han satt och tvingades lyssna på den pratglade. Esy blängde på densamme. Att han inte skämdes. Hon tänkte inte skämmas för sina känslor, sådant var för småbarn enligt hennes åsikt, och hon frågade sig vad Ilva kunde se hos någon som Tis. Han var hygglig, men kunde ha varit mer taktfull. Och inte heller han kunde läsa eller skriva, så han skulle naturligtvis också behöva någon som hjälpte honom. Hade inte den hon kände som Ensin fått henne till att lova tystnad om den lilla studiegruppen skulle hon ha föreslagit väninnans pojkvän som elev.
Mot all förmodan förklarade sig denne helt apropå ha fått dåligt samvete över att ha suttit på värdshuset så länge och haft det så trevligt när Ilva låg febrig och ensam hemma. Det tar sig, tänkte Sassan medan han drack ur den sista skvätten i sin bägare. Esy reste sig och sade sig redo att gå.
?Är det någon här som skall ha dåligt samvete så är det jag. Jag hade lovat henne att vara hemma för en timme sedan. Jag skall laga middag till henne, inte du, Tis. Förkylningen har jag redan haft, och det är inte helt fel det som du sade – ingenting blir bättre av att också du går och insjuknar.
I det läget fann alla för gott att resa sig från träbänkarna. Innan Esy hade hunnit iväg skänkte Mets henne litet av Sassans gudomligt goda te. Kanske skulle det lindra Ilvas plågade luftvägar. Hon underlät inte att tala om vem det var som hade uppfunnit blandningen. Kort efter det att Esy hade vinkat åt Sassan och uppslukats av mörkret, vandrade de övriga unga besökarna ut samma väg med den del av fisken som de hade valt att behålla. Fisken var isad och skulle inte fara illa på en natt.
När Esy kom hem blev hon stående mol allena i nära en timme med sin återstående del av fångsten i det enda kök som fanns i den fastighet där hon och Ilva hyrde ett rum. Så här års var det iskallt i alla fattigmanskök. Utan tjocka ullstrumpor och vadmalsjacka skulle Esy inte ha kunnat stå så länge som hon gjorde i dunklet. Av sillen gjorde hon en låda, som nog skulle smaka för den sjuka. Den blev klar samtidigt med att tevattnet kokade upp. Om hon inte mindes fel skulle de ha litet honung kvar att söta teet med.
Ilva, som hade sovit mest hela dagen, hade inte svårt att förlåta Esy för att ha kommit tillbaka så sent. Middagen fick hon inta i sängen, på en planka som användes som en träbricka av flickorna. Det var bekvämt. Hon orkade nästan njuta av det lyxiga i att äta halvliggande. Hennes kinder pryddes av feberrosor. Hon sade att hon hade drömt, men var egentligen inte alls duktig på att prata samtidigt som hon tuggade. Efter att ha gjort trägna försök i några minuter liknade hon en hamster. Esy hade velat säga något lustigt om det, men hann ångra sig. Istället hällde hon upp te åt dem båda. Honungen hade hon hittat längst inne på den nedersta hyllan i skafferiet, efter att ha grävt som en mullvad för att få tag i den. För att förvissa sig om kvaliteten hade hon luktat på den, glömsk av att honung kan hålla i åratal samt att den här bara hade stått undangömd i några månader i sin burk.
?Gudagott, sade Ilva när hon hade druckit upp teet. Fick ni mycket fisk?
Esy nickade stolt och visade upp de slantar som hon hade tjänat.
?Femton guldioner?! Vem betalade så mycket, det måste du berätta!
?Det var Mets nere på Urmollusken. Och det är Ensin som har blandat teet. I morgon går jag ut och letar efter någonting som kan lindra din hosta. Medge att det är bra med vänner!
?Det medges gärna.
Trots att Ilva knappt hade gjort något annat än sovit under dagen somnade hon lätt innan det hade hunnit bli natt.
En kilometer därifrån, i bostadshuset intill Urmollusken, hade Sassan uppenbara problem med att få någon som helst sömn i ögonen. Han kunde inte sluta tänka, inte sluta undra över vad som rörde sig i Tyrinns hjärna just nu. Antagligen sov mannen, antagligen fanns det ingen i hela världen som levde efter sitt eget schema som han. Men när han vaknade, vad tänkte han då? Hade han slutat gräma sig över att hans yngste bror inte längre fanns vid hans sida? Förmodligen var han inte glad och skulle inte bli det förrän han fick ett livstecken från Cirkadia. Sassan kände sin bror och våndades med de människor som tvingades att leva kring honom dagarna i ända. Han fruktade att de kunde ha det mycket svårt just nu. Det var en sann olycka för Sassan att inte känna namnet på någon enda person i Talranne. Hade han bara gjort det kunde han ha sänt ett duvmeddelande dit och bett mottagaren att i sin tur föra meddelandet vidare till hans hemstad. Han hade svurit länge över detta. När morgonen randades skulle han fråga värdinnan huruvida hon kände någon som bodde i hamnstaden.
?Boter, svarade hon utan att tveka. Jag känner honom inte personligen, men han borde vara ett säkrare kort än någon i den stadens regering. Han avslöjade en komplott en gång – med livet som insats, det du. En sådan sak gör inte vem som helst. Sedan fick huvuden rulla i den staden. Och freden i Smyra räddades på köpet.
Sassan kände ytligt till historien, men lät ändå Mets berätta den:
?En samling politiska fanatiker, eller kanske bara rovgiriga män, hade beslutat sig för att störta regeringen i Smyra. De ansåg att man förde en alltför återhållsam politik mot sina grannar. Och de uslingarna hade sitt högkvarter i Talranne, varifrån de spridde falska budskap, kungörelser och rykten – allt för att få i gång en storkonflikt. I villervallan som de hoppades skulle följa kunde de kanske ta makten, och skulle sedan diktera villkoren för alla i dessa städer. Tänk dig det – en skrupelfri, antagligen militär elit, som skulle ha regerat från två håll. Det kunde ha betytt att varenda stad som vi känner hade erövrats, din och min också. Men Boter fick nys om det, och han insåg allvaret. Genom infiltration lyckades han avslöja hela organisationen och dess planer. Det var ingen riskfri operation, men det lustiga är, att han är den från den tiden som tycks vilja överleva längst.
?Jag har hört talas om händelsen. Det måste ha varit länge sedan?
?Nära sextio år. Boter själv är bortåt nittio.
?Jaha. Då kvarstår bara frågan? Hur skriver man till en hjälte?
?Var försiktig, du. Ett brev kan hamna i orätta händer, sådant har hänt förr. Om du nu prompt skall skriva, så ange för himlens skull inte din adress. Och nämn inte mitt namn, är du snäll.
?Självklart inte. Allt vi vill är att min bror informeras om att jag lever.
Samma dag sökte Sassan upp en av de två fågelstationer som fanns i staden. För att bli på den säkra sidan hade han plomberat sitt brev med ett nyinköpt sigill som råkade vara snarlikt det som Songa brukade använda. Det var egentligen för sent på säsongen för rosenduvor att flyga, men nu var väderprognoserna goda, och till Talranne nådde de små budbärarna alltid fram. Fylld av tillförsikt såg Sassan duvan lyfta och flyga mot norr, lydig som en väldrillad jakthund. Där far hoppet för att landa någonstans, tänkte han, glad så att det syntes
?Jaså, du känner Boter du, pojkvasker? sade duvskötaren.
?Han är en avlägsen släkting. Det är en hälsning bara.
Med brevet fäst i en kapsel ovanför den högra klon tog rosenduvan den ur vindsynpunkt mest fördelaktiga vägen mot målet. Efter knappt två dagar nådde den mottagarstationen, och brevet avlägsnades av vana händer. En kurir bar det vidare till Boters hus och lämnade det i händerna på en manlig tjänare. Denne gick raka vägen ned i källaren med meddelandet, där han sprättade, läste och brände det.

Kapitel 6

Tyrinn hade tagit av innehandskarna och märkte inte att hans egna händer var iskalla, inte heller att han hade bitit sig själv så hårt i fingertopparna att det hade gått hål på dem. Han hade stått med överkroppen framåtlutad genom fönstret i långt över en timmes tid, med ögonen riktade mot minareten vid nunneklostret. Nedanför på gården stod Arimond och tittade medlidande på honom. Det var ett sannskyldigt mysterium att Fendisi inte hade svarat på någon av förfrågningarna från Emonias regering. En sådan arrogans därifrån hade inte varit väntad, och nu gick Hans majestät omkring och undrade vad han skulle ta sig till. Det var han inte ensam om: Vare sig Songa eller någon annan i regeringen visste heller på råd. Alla var upprörda, arga, vissa var fundersamma. Någon hade i desperation varit och läxat upp den nye, oerfarne fågelskötaren – som dock hade försvarats väl av sin läromästare och nu kunde känna sig rentvådd. Nästan alla människor inom stadens dubbelpalissad var konfunderade. Tjänarna var rädda för att gå i närheten av kungen, vars ansikte avslöjade en otålighet som längtade efter att få frigöra sig. Vinterns fortskridande hade obönhörligt gjort saken värre.
Men Olvin var föga rädd, han avlämnade sina dagsrapporter i oförtruten stil, och han hade hållit sin uppdragsgivare informerad om korrespondensen med Lusiri så länge som den hade pågått. Det sista som man hade hört från Talranne var att den förmodade lönnmördaren från Sabeltandade tigern fortfarande gäckade stadens säkerhetschef. Och nu skulle vintern snart vara över.
Snön virvlade utanför Tyrinns så uppskattade utkiksfönster, och det var något av ett under att det alls gick att se någonting genom den ljusa ridån. Han hade tränat på det, och stod som han brukade även nu när Olvin befann sig inne i hans arbetsrum och talade med honom. Genom Olvins tonfall hörde han att ingenting nytt fanns att berätta, och det var med ett halvt öra som han orkade lyssna på mannen. Hans hår hade blivit genomfuktigt när han till sist drog in huvudet och sköt till fönsterluckorna.
?Innan du går, sade han, vill jag att du talar om en sak för mig: Vad gjorde du hos Boter? Du var ju där?
?Vet inte Ers höghet det? Han är min farfar, ju. Det är klart att man måste hälsa på sin släkt om man får chansen, skulle inte Ni det. Hade han inte varit så trött och skröplig skulle vi med all säkerhet ha kunnat övernatta där. Då skulle vi ha sluppit uppståndelsen. Får man fråga vem som har berättat?
?Det gjorde Arimond. Han i sin tur hade väl fått det från Lusiri, kan jag tro. De kom visst bra överens.
?Ja, jag skulle vilja se den som inte han kommer överens med. Men tanten är en ragata. Att skicka spioner efter mig?! Varför då?
?Hon sköter bara sitt jobb. Kan du ta med dig breven nästa gång – jag skulle vilja läsa dem.
Olvin lovade att göra sin arbetsgivare till viljes. Faktum var att han inte såg någon anledning att vänta. På vägen till sin svit hanns han upp av en palatstjänare, som hade ett brev adresserat till amasonen. Olvin tittade på sigillstämpeln, nickade igenkännande och tog det med till sitt skrivrum, där han sprättade det och läste det med stor spänning. Brevet hade skickats med slädkurir från en av hans hemliga bundsförvanter i Talranne, en viss Caldirach, som påstod sig ha nyheter om den saknade prinsen. Olvin läste meddelandet noga och brände det sedan över en öppen låga. En idé hade fötts i hans huvud innan han hade läst färdigt det. Att vänta med att respondera var inte hans melodi – ju fortare Caldirach fick de nya instruktionerna, desto lättare skulle det bli att hinna leja rätt medhjälpare i tid.
?Jodu, Sassan, nu skall vi bara se till att få dig ombord på rätt skuta.
Var Caldirachs uppgifter riktiga skulle inte det bli något problem. Det enda som kunde bli svårt var att få Sassan att ge sig till känna, det vill säga, den lejde måste bära ett föremål på sig som prinsen kunde känna igen. Tanken gick osökt till hjalriken, som Tyrinn nu vårdade så ömt. Han, Olvin, måste få kungen till att avstå från den, hur nu det skulle gå till. Förhoppningsvis skulle det räcka med blotta sanningen. Inte hade han trott att han skulle få sitta hela eftermiddagen med att presentera sina argument innan den tveksamme slutligen gav med sig.
?Ta den, leverera den personligen och ge dig av så snart du kan! Säg mig bara hur du har tänkt ta dig dit i snålblåsten.
?Postslädarna lyckas ju ta sig fram nu. Och visar det sig vara alldeles omöjligt ändå, så återstår alltid Röda dalen.
?Röda dalen! Det tar minst tre veckor. Då är det bättre att du avvaktar en vecka eller två. Fast inte begriper jag hur du skall lyckas frita min bror – om han fortfarande lever. Nåja, lyckas du med det kommer också du att vara min bror.
Mot aftonen gick kungen ned i biblioteket, dels för att skingra sina dystra tankar med Lusiris brev, dels för att se om det ännu fanns någonting kvar i krönikorna om Edymia och Chiton som han hade undgått att hitta. Ödet gjorde att hans ögon råkade falla på en bokrygg med slitet läder. Han hade sett boken och dess likar förr men aldrig vågat läsa dem. Det var en journalbok som beskrev händelser och förlopp kring hans farfars mystiska sjukdom, och den var skriven veckorna före dennes bortgång. Också nu ryste Tyrinn när han tog i en av dessa gamla handskrivna böcker. Man kunde fundera över vad någons sjukjournaler alls hade i ett bibliotek att göra. Hittills hade ingen ifrågasatt det högt. Någon hade kanske velat att sjukdomsbeskrivningen skulle bli ihågkommen, och sedan hade hela serien blivit kvar, som om de hade varit vilka band som helst. Efter att ha tvekat drog Tyrinn ut den och började bläddra i den. Handstilen var svårläst, åstadkommen av den tidens föga medicinkunniga lärde. Om han verkligen ville få ut någonting av texttydningen skulle han få sitta i dagar med föremålet. Vilken skada kunde det ge, å andra sidan. Det enda som var viktigt för honom nu, det låg i händerna på hans erfarne medhjälpare Olvin och dennes för honom delvis okända vänner. Tyrinn skulle ha all tid i världen på sig för att insupa vad som gick om kung Islas sjukdom, vilken många trodde hade varit något så simpelt som hjärtesorg.
Vid bordet i bibliotekets mitt satt två hovdamer försjunkna i varsin roman. De bockade underdånigt då de såg majestätet komma glidande som en ande genom rummet, och han svarade med en tyst, vänlig nickning. Slutligen slog han sig ned vid bordets motsatta ände och tände en oljelampa. Han skulle bli sittande ända tills sömn kom i hans ögon. Då hade damerna avlägsnat sig för länge sedan och i god sed önskat kungen en fortsatt trevlig kväll. Att kvällen inte hade varit särskilt trevlig, åtminstone inte bättre än någon av de närmast föregående, hade inte varit deras fel, så han hade förunnat dem ett artigt leende. Nu var han trött, och han kunde ha blivit ett offer för sina egna tankar. Innan han lät det hända slog han ihop pärmarna och reste sig från stolen, vid det laget tung i hela kroppen. Han ställde tillbaka boken på sin plats, och i samma ögonblick som han gjorde det kände han en plötslig intensiv kyla på handens ovansida. Det var som att någonting rörde vid honom. Någon annans iskalla hand, till exempel.
?Nej! utbrast han ilsket, och med ens var varje spår av sömndruckenhet borta ur hans ögon. Förvisso hade han själv påstått när han ville ha biblioteket för sig själv att det skulle spöka bland böckerna, men att vinddraget från skorstenen skulle bli så påtagligt just nu när han var där var mer än han kunde tåla. Med bestämda kliv gick han ut ur salen och smällde igen dörren efter sig.
Undrar vem han är arg på nu, tänkte en ung, kvinnlig amasonvakt, som genast gick för att se efter. Kanske var det någon oinsatt stackare som behövde varnas för honom. Men när hon befann sig innanför den väldiga biblioteksdörren fann hon ingen människa. Däremot stod en oljelampa och brann, vilket var ett slarv som skulle ha gett straff om någon annan än kungen hade varit den skyldige. Bara några minuter senare kom vederbörande emellertid tillbaka, ångerfull men likväl tvärilsken, och bad vakten, med ett föga ödmjukt tonfall, om ursäkt. I nästa sekund frågade han henne om hon möjligtvis hade lagt märke till något ovanligt.
?Nej, vad skulle det vara?
?Ingenting förmodligen. Glöm det.
Det skulle dröja innan han lyckades förtränga den frustration som kvinnans blick hade utstrålat. Man kunde lätt ha trott att hon tvivlade på hans förstånd. Nästa dags förmiddag söktes han upp av Songa. Denna var sammanbiten. Det dög inte att slottets anställda var rädda för sin högste chef, det dög inte att chefen i fråga inte kunde tänka på något annat än sin försvunne bror, och inte heller dög det att han gav snäsiga svar på allmänna frågor. Hon sade sig vara trött intill döden på det sista samt att hon led med alla goda medborgare som drabbades av det. För en stund fann sig Tyrinn mållös. Ett gräl med generalen skulle han inte orka med, och det var väl den hästen hon satsade på eftersom hon vågade gå på som hon gjorde. Men Songa hade aldrig saknat mod. Ville hon något, så sade hon det, och det kom alltid efter att hon hade tänkt över vad hon skulle säga. Så man kunde förmoda att hon hade gått och grunnat hela morgonen på det som nu kom upp. Tyrinn förstod snart att det var gårdagens lilla scen i biblioteket som hade utlöst hennes veritabla anfall i protester. Den fräcka uniformerade blondinen hade skvallrat. För hans egen general.
?Hon beklagade sig, Ers majestät. Ty hennes rekryter är rädda för Er. Är det bra det – några stackars tonåringar, som bara har till uppgift att försvara Er mot inkräktare!
?Men… de är hennes ansvar, hälsa henne det!
?Det är inte bara dem och henne det gäller. Men hon var den som slutligen vågade öppna käften, och det skall hon ha kredit för. Vi vill väl inte skrämma bort våra egna vakter!
Tyrinn såg missmodigt på generalen. Vad gjorde egentligen en tonåring som vakt över huvud taget om han eller hon tålde så litet som ett ögonblicks buller, kunde hon inte börja med att tänka på saken ur den synvinkeln? Songa sade att det nog låg någonting i detta. Det var dock ett separat problem enligt henne. De unga var ändå amasoner. När det gällde skulle de stå starka, som alla av deras folk. Såvitt generalen visste hade det aldrig slagit fel. Faktum kvarstod: Hans majestät måste sluta med att få dem som tjänade honom fyllda av fruktan inför hans egen person.
?Ett tu tre förlorar Ni annars lojaliteten, och händer det kan varken jag eller någon annan rädda Er.
Det sista sade hon med obehag. Hon visste att det var sant, krönikorna var fulla av sådana exempel. Eftersom kungen var bevandrad i militärhistoria kunde man ana att även han kände till de här smärtbringande berättelserna om deras förfäder och därför måste inse allvaret i det hon sade. Som om han hade kunnat läsa vad hon tänkte sade han:
?Jag är ingen åsna om generalen tror det.
?Nej, Ers majestät, men envis är Ni. Nåväl – det kan en dag visa sig komma Er till godo.
Hans likgiltiga min var för henne bättre än en som var sur. Annars var hon inte mycket för inställsamma flin själv, snarare tyckte hon riktigt illa om dem. Där var hon lik sitt majestät. Och liksom denne hade hon sin självklara stolthet. Hade han inte sagt någon gång att han uppskattade hennes mothugg och invändningar, hade han inte i en nästan löjeväckande mening kallat dem ”stimulerande”. Vad kunde man inte få tåla som gammal rådgivare och fältherre åt överhuvudena i den här dynastin. Så gott som alla hade de gått in för att styra efter sitt eget huvud i den mån det bara hade varit möjligt. Tyrinn skilde sig inte från sina föregångare när det gällde detta. Det var med ett visst mått av sorg som hon hade sett honom utvecklas från en ganska vild och äventyrslysten pojke till en fantasibefriad, schemaälskande tråkmåns till synes utan intressen för annat än att regera och gå på jakt. Samtidigt hyste hon en beundran för hans sinne för ordning, det var minst lika gott som hennes eget, och det skulle bli en tillgång i militära sammanhang.
Generalen längtade efter att få dra sig tillbaka från plikterna, och suckade över att det inte skulle kunna ske så länge ingen visste vad som hade hänt prins Sassan. Kungen skulle inte gå med på det trots att han hade Olvin, Arimond och nära tjugo man till som hade förtroende och erfarenhet nog för att kunna hjälpa honom i det svåra arbetet med att hitta prinsen. Han hade dessutom ett råd och en armé. Hon kunde bara konstatera att det var svårt att göra sig av med hans beroende. Hans tendens att knyta människor till sig var stark och oomstridd.
Det senaste offret var den duktige lille stollen Ynnsil. Förr eller senare skulle även denne få känna på vad det innebar att vara anställd i palatset, det var Songa övertygad om. Det fick inte sluta med att någon så grön som han skrämdes till hicka på sin arbetsplats. Lovordande hade Eimar berättat om gossens id, uppmärksamhet och sanna intresse för sin nya syssla. Om Eimar sade så måste det stämma. Chansningen hade tvärtemot vad hon förutspått slagit väl ut. Ynnsil hade alla förutsättningar för att bli en mästare inom yrket, och det framstod som en gåta hur kungen hade kunnat veta det.
Efter sammanträffandet med sin regent tog generalen omvägen förbi fågelstationen för att se till deras unge adept. Hon visste hur försiktigt man måste röra sig där uppe och kunde därför alltid känna sig välkommen. Hon fann honom i arbete med att rengöra de översta båsen, av vilka tre för tillfället var tomma eftersom tre duvor inte hade återvänt. Hans sorg över detta var omöjlig att dölja, och det var uppenbart att han grubblade över sin egen eventuella skuld i det hela. Som en liten ynnest ställde Songa upp med handräckning. Alltid sparade det någon tid åt den alerte femtonåringen. Han tackade den gamla artigt, och lät henne beskåda de snart flygfärdiga duvungarna där de tittade fram under fjädrarna på sin respektive mor och såg helt yrvakna ut. Rosenfärgen i deras fjäderdräkt hade just börjat ge sig till känna. Det var svårt att tänka sig att de flesta av dem skulle bli vilda en dag samt att den dagen inte låg långt borta. Eimar hade sagt att rosenduvor är som människor. Några få går att forma till fulländning, men de flesta kommer att välja sin egen väg. Det är de förra som lever längst.
?Eller borde ha levat längst i alla fall, sade Ynnsil bedrövat.
?Ja, har du någon aning om vad som kan ha gått fel?
?En nyinflyttad liga av hökar, kanske? Jag har ingen aning, det har inte Eimar heller. Det är nog cirkadierna som trilskas. Alternativt är det jag som är oduglig. För varför skulle de döda våra fåglar? Det kan jag inte förstå.
?Du är inte den ende som är konfunderad, unge man. Har du något förslag på hur man överlistar en hökliga?
?Ja, sade pojken. Man kan väl alltid skicka en duva till Talranne istället, och be någon att skicka brevet vidare därifrån till Cirkadia. Om inte det tar skruv vet vi att det är cirkadierna som är ”hökarna”. Då kan vi sluta fundera.
När Songa tjugo timmar senare framlade Ynnsils idé inför rådet vann den genast allmänt gehör. Kungen gillade den så till den grad att han sade sig inte vilja vänta en dag med att testa den. Men vem skulle man skicka brevet till? Någon föreslog Lusiri, men det förslaget ogillades efter en utläggning från Olvin om att diplomati inte var den kvinnans bord. Även kungen gav honom sitt medhåll. Och Olvin fortsatte med att detta inte ens var en sak för Talrannes regering, utan det som behövdes nu var ”en oberoende människa med så mycket vett i knoppen, att ingenting skulle fallera på grund av vederbörandes agerande”. Följaktligen borde man välja Boter. En kort, samlad diskussion uppstod mellan bänkraderna, varefter man genomförde en öppen omröstning. Den sida som stödde Olvin visade sig vara i klar majoritet. Att formulera brev till Cirkadias drottning hade nu blivit till en vana för Arimond. Tyrinn visste att han kunde lita på förmågan, men läste ändå igenom skrivelsen grundligt innan han personligen överlämnade den till Eimar en kväll fjorton dagar senare, då snöfallen hade upphört och hedens snötäcke hade börjat tunnas ut.
?Vi borde kanske ha skickat en postsläde också, sade den åldrige fågelskötaren.
?Det har försvunnit litet för många sådana, och förresten är tidigvåren en förrädisk tid ur vädersynpunkt. Vad som helst kan hända, det vet du. Nej, din elevs förslag kan vara vår bästa chans hittills. Hälsa honom, att får vi ordning på det här nu så är det hans förtjänst.
Ynnsil hade fått två dagars permission. Dessa dagar tänkte han använda till att umgås med föräldrar och vänner. Tidigast om tio dagar trodde man att man skulle kunna få något svar från Cirkadia, och om fyra eller fem dagar borde en mottagarbekräftelse från Boter komma med den emoniska rosenduvan.
Ynnsil var ett glädjeämne, hade flera personer insett, och samma personer hade antytt för varandra, men inte för sin kung, att det nog fanns en gräns för hur mycket uppskattning en så ung människa kunde tåla. Även dessa hade nu fått ge sig. Pojken lyssnade föga på smicker. Allt han tycktes bry sig om var de människor som han träffade dagligen, samt plikten och fåglarna. Någon tyckte till och med att det verkade som att han tog sin tillflykt till båsen. Åt detta hade Eimar hjärtligt roligt.
Två dagar efter det att duvan till Talranne hade släppts iväg begav sig Olvin till samma stad med ett litet följe. Hjalriken hade han fäst vid midjebältet. Den fick inte på några villkor försvinna. Själv trodde han att turen skulle vara med honom. Hade det inte börjat bra med en perfekt, vindstilla och nederbördsfri morgon, till exempel. Vid kusten hade snön kanske smält bort. Han kunde lätt föreställa sig att folken i städerna där måste se upp med fallande istappar och såphala gator nu. Så var det varje vår, han hade varit med om det förr.
Under den här tiden var det ingen som skulle ha ridit innanför någon kuststads murar ens om det hade varit tillåtet. Men på de utanförliggande gårdarna var det i mars som djuren brukade börja få gå ute. Än fanns det inte mycket bete, utan man lät dem göra det för motionens skull. Så fort en markstump på en äga hade blivit fri från snö och is tog man itu med att kratta den ren från kvistar och löv. Skräpet samlades i en stor hög som man småningom brände. Brasorna kunde bli stora på sina håll, och doften från dem spreds med vinden kilometer efter kilometer. Röken kunde förvandlas till rena dimman, och det hände att folk som kom resande från inlandet under veckorna som det pågick utan att vara beredda på vad de skulle möta lät sig skrämmas som vid en naturkatastrof.
Olvin tillhörde knappast denna skara, och ändå hade han ridit vilse i en sådan här rökridå en gång. Det hade varit länge sedan, han hade inte varit äldre än vad kungen var nu. Det som var mest pinsamt med det hela var, att han hade fått undsättas av två kvinnor, vilka sedan hade skrattat åt honom så att det hade ekat. Han hade hört historier om resande som hade attackerats av ”rövare” i liknande lägen, men tvivlade på att de var sanna.
Olesier brukade av princip hålla sig utom synhåll för stadsborna – det var grupper som färdades uppe på höglandet vid sommartid som kunde råka illa ut. Ibland, men ganska sällan ändå, hade kvarlevor efter offer påträffats. När det skett hade man sökt ta reda på de dödas identitet, och sedan hade man begravt dem på plats. Mer än så kunde man aldrig göra för dessa stackare. Det faktum att fler människor försvann än påträffades hade bidragit till ytterligare ett rykte som Olvin aldrig hade satt någon tilltro till: ”Rövarna” var kannibaler.
Som han trott visade sig de sista milen vara helt fria från vinterns kläde. De två slädarna övergavs nu, och resten av vägen fick man gå till fots, med de befriade hundarna som ett extra följe. Staden nåddes efter några timmar, och man tog in på ett propert värdshus i dess utkant. Hundarna förpassades till ett särskilt stall för sådana, och därefter kunde de fyra hungriga männen äntligen sätta sig i värmen och låta sig bli serverade.
Olvin var belåten med att ha nått fram på en så kort tid som fyra och en halv dag. Om också fortsättningen gick som planerat skulle hans tre följeslagare återvända till Emonia om ett par dagar och han själv bli kvar tills det vårades på allvar. Då havsisen sprack upp skulle han anlita folk som kunde följa honom sjövägen till Cirkadia, och tills dess skulle det skägg som han var i färd med att anlägga ha vuxit ut ännu någon centimeter. Om någon cirkadier kände igen honom skulle allt vara förlorat, det fick bara inte hända. För säkerhets skull hade han lagt sig till med att kamma bakåt det gråsprängda håret i en helt oigenkännlig frisyr. Sassan skulle inte se vem han var förrän de var alldeles inpå varandra, men det första som pojken skulle se var hjalriken. Hans ögon skulle bli stora som två månar.
Att smuggla honom ombord på fartyget kunde inte bli svårt. Förmodligen skulle cirkadierna inte tro något annat än att Sassan var en skeppspojke. Med riktig tur skulle man få tag i prinsen en tidig morgon då hamnkontrollanterna inte hade vaknat. Dessa brukade dyka upp först när marknaderna hade öppnat, och då mest gå omkring som vakthundar kring stånden. Några incidenter hade inte inträffat på länge, detta enligt Caldirach, som hade bevistat marknaderna varje år de senaste fem åren.
Det var till Caldirach som Olvin styrde sin kosa dagen efter sin ankomst. Mannen tjänstgjorde som passopp åt Boter, och hade ett mindre boställe precis intill sin arbetsgivares magnifika tegelhus. Amasonen hejdade den kortvuxne, kraftigt byggde tjänaren just som denne var på väg ut genom dörren till sin privatbostad. Först kände Caldirach inte igen sin vän, utan såg minst sagt förskräckt på honom. Sedan hörde Olvin en omisskännlig suck av lättnad, och kunde inte låta bli att småle. Jojo, den förklädnaden kunde helt avgjort ha varit sämre.
?Milda Antira, jag trodde att det var hemliga polisen! Lusiri letar fortfarande efter misstänkta. Kom in, vi hinner prata i några minuter.
?Har Boter sett brevet?
?Nej, jag brände det, men duvan fick återvända med ett förfalskat svar från min husbonde om att deras brev mottagits och vidarebefordrats till Cirkadia. Som tur var har jag tillgång till husets sigillstämpel, och gubben varken ser eller hör någonting numera, så det var ganska riskfritt att göra så.
Olvin förklarade sig vara mycket belåten med Caldirachs agerande.
?Du förstod precis vad du skulle göra. Jag räknade med det, men tack ändå. Det är väl att ha någon som du här. Vad gjorde du med prinsens brev?
?Det brände jag också. Boter hann aldrig se det.
?Utmärkt. Vad stod det i brevet?
?Inte mycket mer än att prinsen lever, tyvärr. Han bad Boter om att föra budskapet vidare till hans bror.
Olvin såg tankfull ut. Vad hade fått Sassan att tänka på Boter – någon inom Cirkadias murar måste ha gett honom idén. Men vem? Avsändaradressen hade förstås inte funnits med, hade den gjort det skulle det ha inneburit en risk både för brevskrivaren och den okända person som nödvändigtvis måste skydda honom. Boter var måhända den ende talrannske medborgare som de hade kunnat namnet på. Fylld av iskänslor insåg Olvin att han hade haft en större tur än han först hade anat. Det var riktigt lustigt att prinsen och Ynnsil skulle ha gått och fått varandras intelligenta idé, fast omvänd, i synnerhet som de påminde om varandra på tusen olika andra sätt redan innan.
?Vi måste ha ett möte, helst redan i kväll.
Caldirach nickade.
Olvin lovade att återkomma någon gång vid middagstid, om inte annat så för att hälsa på sin farfar. Men först skulle han, också för syns skull, avlägga en visit hos den för honom mest förhatliga person som han kände inom stadens murar, nämligen Lusiri. Det var förmodligen vad han måste göra om han ville undvika att åter få spioner i bakhasorna. De klantskallarna trodde väl fortfarande att han inte hade sett dem. Å andra sidan – hade hon inte haft bättre folk att sätta in, vad hade han då att frukta. Hon kunde gärna få leta efter potentiella sabotörer om hon ville, bara hon inte genom en ödets nyck skulle finna att han hade befunnit sig inom hennes territorium utan att hon hade fått veta det. Den risken var han inte beredd att ta.
Som väntat fann han kvinnan i sitt tjänsterum. Till sin förnöjelse kunde han se att hon hade ringar under ögonen, vilka kom sig av att hon hade suttit och läst utredningsrapporter sedan midnatt. Hon satt med fötterna på skrivbordet och snarkade nästan. Högst uppe på en papperstrave stod en kopp te som hade slutat ryka för timmar sedan. När hon fick syn på Olvin var det som att någon skulle ha berättat en rolig vits för henne, av hennes min att döma.
?Du vill förstås att vi skall tävla i knivkastning?
?Inte då. Jag hade tänkt att vi skulle baka sockerkakor. Och om vi skall vara seriösa…
?Det blir aldrig något seriöst mellan oss, pysen. Om du ursäktar så är jag alldeles förbannat trött, det skulle du också ha varit i mina kläder. Fast de är väl för stora för dig…
Hennes mumlande påminde om en sömnpratares röst.
?Nog är du trött alltid, svarade han småsurt. Jag ville bara anmäla min ankomst i det fall att någonting skulle dyka upp. Så slipper du vänta på ett svar från Emonia.
På ett ögonblick förvandlades kvinnans ögon från uppsluppet sömniga till ilsket vaksamma.
?Menar du att jag skulle sluta ta sakerna i rätt ordning av bekvämhet – nej, den gubben går inte. Vill du spela efter egna regler, så får du leta efter någon annan att göra det ihop med. Allt nytt som framkommer skall till Emonia, vem som än har hand om korrespondensen för tillfället, och därmed basta.
Olvin förstod att han måste ge sig.
?Tja, nu vet du i alla fall att jag finns här om du skulle ha några frågor.
?Frågor? Det var en annan sak. Du kan börja med att tala om vad du har för ärende i staden?
?Jag är på besök hos min farfar, och kommer att bo hos honom i ett par – tre veckor framåt. Hans namn är Boter, om det kan verka bekant.
?Jaså, semester. Då kan jag tala om för dig, att om ett par – tre veckor är havet farbart igen. Du skall alltså ut och åka båt. Vart då, om jag får fråga? Till Cirkadia, händelsevis?
Olvins ögon mörknade.
?Och varför kommer du redan nu? fortfor kvinnan. För gudarna, människa! Tror inte du att jag vet vad som hände när ni var där sist! Du och din självsvåldige galenpanna till kung! Du skall hämta den stackare som blev kvar, eller hur? Varför säger du inte det! Jag kan ju hjälpa dig.
Med så mycket lugn som han kunde förmå sig till svarade Olvin att emonierna inte uppskattade utomståendes inblandning i det som var deras statsangelägenheter. En högt uppsatt tjänstemans förmätna flin skulle inte förändra den saken. Något tjat från hennes sida skulle inte heller hjälpa, lät han förstå, och inga som helst hotelser.
?Jaså inte, fnyste Lusiri. Ändå har du tänkt färdas med ett av våra fraktfartyg. Du skall veta att jag har befogenhet till att stoppa vartenda skepp som avgår härifrån. Jag kan också hindra vem det vara månde från att gå i land. Ta dig en funderare på det, du, innan du ger dig till att svara så kaxigt som du gör. Jag antar att den ”kvarglömde” stjärnan är viktig för er?
?Det är kungens yngste bror prins Sassan.
?Vad? Ni är inte kloka, det kan inte vara sant! Varför kläckte ni inte ur er det förra året, då hade vi kunnat få hem honom åt er. Våra relationer med Cirkadia är goda.
Säkerhetschefen smällde handflatorna så hårt i skrivbordskanten att hon fick ont i dem. Tekoppen for i golvet och krossades. Kvinnan såg ut som om hon just hade fått ta emot en hård örfil. I några sekunder sade hon ingenting, utan stirrade bara rakt ut i periferin. Hennes bröstkorg rörde sig som efter en hård fysisk ansträngning. Ordet ”katastrof” hade målat sig själv i hennes panna. Värre än så här kunde det knappast bli. Detta var visst en angelägenhet för de styrande i Talranne.
?Det är så likt Emonia. Ingen får lägga sig i. Hört talas om diplomati? Vi har ju korresponderat med varandra, du och jag. I vilket fall som helst måste jag meddela Faldivain detta. Du gör ingenting förrän regeringen har gett sitt samtycke. Men vad har du för planer?
?Eftersom man inte ens kan känna sig säker på alla ledamöter i en regering, svarade Olvin, tänkte jag leta fram oberoende krafter som ingen känner i de här sammanhangen. Oförvitliga människor, var så säker. Min farfar kan nog hjälpa mig med det.
Lusiri sade sig gilla idén, men hon var inte oförbehållet okritisk till den. Till slut lyckades Olvin få henne in på den linjen, att det inte fanns något val. Fick man inte tillbaka prinsen kunde det kanske tänkas att Emonia förklarade krig mot Cirkadia igen. Ingen kände kungens innersta tankar, hette det. Att han var förbittrad var dock ingen hemlighet.
När Lusiri hade avslutat sitt arbetspass valde hon att först lämna ett meddelande till Faldivain via en av sina agenter, sedan gick hon den korta sträckan till sin bostad för att sova några timmar.
Samtidigt började Olvin söka upp män som han visste skulle vara villiga att ställa upp för honom. Det var allt från sjömän och affärsidkare till legokämpar. De flesta av dem som han besökte kände han sedan gammalt. Två stycken hade han fått tips om av Caldirach. För att inte lämna någonting åt slumpen frågade han även sin farfar om denne kände några pålitliga herrar. Boter lämnade flera förslag, och bland dem fanns som Olvin och Caldirach förutsett tre personer, vilka redan var lojala mot den sammanslutning som båda tillhörde. Nu hade Olvin alltså ryggen fri, och kunde lugnt invänta resultatet av Caldirachs åtagande. Vid aftonen träffades de båda i hans bostad och gick igenom den dagordning som tjänaren hade skrivit ihop. Därefter begav de sig till ett hus som låg blott tjugo meter innanför stadsmuren i stadens norra del.
När de kom fram hade skymningen fallit. Huset tycktes bada i mörker, och man hade lätt kunnat tro att ingen var hemma. Men ”mörkret” kom sig av att alla fönsterdraperier på den andra våningen var fördragna. Ytterporten öppnades av betjänten. I hallen brann två lyktor i varsin nisch. Denna hall ledde in i ett trapprum, och på den första övervåningen fanns en grandios salong, en av de främsta i Talranne och större än någon i Emonia. Vid det bortersta gavelfönstret hade tolv personer samlats kring ett ofantligt bord av ek.
Husets ägare var stadens förre borgmästare Hortandry. Han hade officiellt dragit sig tillbaka från politiken för att enbart syssla med affärer. Affärerna i fråga hade gått mycket bra de sista åren, och han kunde nu räkna sig till de allra rikaste som bodde längs kusten. Hortandry ägde tre fraktskepp och hade ett eget hamnkontor. Hans inflytande över den externa handeln var svår att mäta, men att den var omfattande rådde det ingen oenighet om. Han var en av klubbens viktigaste medlemmar, och på de allra flesta mötena var det han som förde ordet. Det skulle han göra även i kväll, trots att det var Olvin och Caldirach som hade kallat till just detta möte.
Mötet skulle inte bli långt. Hämtandet av prinsen var den enda fråga som Olvin ville ta upp. Inför de intresserade medlemmarna höll han ett anförande om hur han hade tänkt att det skulle gås till väga och vilka män han ville ha med i operationen. Efter en första utläggning, som bara berörde hur prinsen skulle tas ombord, ville somliga veta vad som skulle ske med pojken.
?Är inte det solklart? Han måste sänkas i havet. Jag kan göra det själv, då vet åtminstone jag att det blir gjort. Skulle han till äventyrs flyta upp kommer det inte bli svårt att rikta misstankarna mot Cirkadias regering. Vi kommer att få vårt krig, som vi vill.
?Om nu Tyrinn inte vill starta ett krig trots det? sade Hortandry. Han verkar inte vara pigg på det, det har du själv sagt. Och han är ingalunda dum, har jag på omvägar fått höra. Han kommer inte att nöja sig med hörsägen, utan kräva bevis. Väl är det för hans del, det skulle jag också göra. Men om man bortser från denna detalj, och från det faktum att vi inte vet om vi verkligen får tag i prins Sassan, så är din plan inte fy skam. Han måste flyta upp, och mitt i farleden, så att någon garanterat ser honom. Det måste också framgå att det inte handlar om en olycka.
Olvin nickade i samförstånd. På hans fråga om det gick för sig att ett av Hortandrys fartyg användes svarade ägaren med en viss tveksamhet.
?Det innebär en risk men också en bättre förutsättning för att vi skall gå i land med vår uppgift, så jag säger ja, med en reservation dock: På skeppet är det kaptenen som bestämmer vilken tidpunkt som är lämplig. Han lyder direkt under mig, så du skall inte känna någon misstro mot honom. Vad anser medlemmarna?
Olvins plan gillades enhälligt. Nöjd med resultatet av sina ansträngningar kunde nu Olvin och Caldirach ägna sig åt finslipandet av planens detaljer, alltmedan dagarna gick och den sista isen på vattnet utanför kusten luckrades upp och smälte.
Samma fenomen kunde man beskåda i Cirkadia. Nu gick det inte längre att gå ut med sina metkrokar och hoppas på att kunna pimpelfiska eller ens att flakjumpa. Vissa entusiaster hade bytt ut borren mot en eka, och några barn hade till sina föräldrars fasa gått ut med en egenhändigt tillverkad flotte, ett tilltag som de inte skulle få tillfälle att göra om. Burgil hade precis lyckats fånga sin första hälleflundra för säsongen. Fisken vägde trettio kilo, och han hade med bravurteknik dragit upp den alldeles själv. Resultatet av den fångsten hade blivit ett familjekalas, där också Sassan hade hunnit delta en stund.
Sassans förundran över Esys förmåga ville fortfarande inte ta någon ände. Tack vare ett outtröttligt övande och ett ivrigt intresse kunde hon nu skriva hela meningar. Hon gjorde det i tid och otid på alla små pappersbitar som hon hittade. Sin sorg över att rumskamraten ännu inte hade någon längtan efter att också kunna göra det nämnde hon ofta. För henne var det som att Tis stod där och agerade barriär mot att Ilva skulle få lära sig något. ”Måtte jag aldrig bli kär”, hade Sassan hört Esy gång på gång säga. Irida och Burgil hade inte samma brinnande intresse för ord som sin syster, men också de, liksom deras vänner, hade nu börjat läsa enklare texter. När Sassan väl lämnade Cirkadia en dag skulle han kunna göra det med förvissningen om att hans där boende kamrater skulle fortsätta att bli allt bättre på det som han hade påbörjat åt dem. Och han skulle leva i lycklig vetskap om att han hade tillfört något nytt till cirkadiernas matkultur. Aldrig, aldrig skulle han glömma den goda värdshusvärdinnan.
Han hade sett att man började göra förberedelser inför vårens första marknader. En del trästånd hade fällts upp, och arbetet med att städa i och kring fiskebodarna hade pågått sedan början på mars. Man målade, tjärade, hamrade, sågade och sydde baldakiner. Han såg kvinnor och män som kom gående med dussintals av metallhinkar, förväntansfullt leende och oförtrutet ropande åt varandra. Sakta men säkert förvandlades stadens hamnområde till ett kommersens centrum, där både små och stora affärsidkare skulle arbeta som stackmyror. Det skulle bli en fyra månader lång folkfest med kulmen och öldrickning i juni. Burgil suckade över att han inte hade åldern inne för att dricka.
?Litet svagdricka får du väl ta ändå! Det får jag för Mets. Hördu, vi kan låtsas att det är öl, och så lurar vi dina systrar och Ilva.
?Mina systrar går inte på den typen av skämt. Ilva, däremot, kan tro på de mest häpnadsväckande saker. Det vore synd om bara hon skulle bli lurad. Förresten skulle vi få Tis på oss. Ilva kan nämligen inte hålla truten när hon skall det. Nej du, jag har en bättre idé – vi köper vin illegalt! En vän till mig kan ordna det.
Burgil tystnade tvärt när hans ögon råkade fånga Ilva och Tis, där de kom gående arm i arm längst ute på kajkanten. Ilvas söndagskjol, väl tunn så här års, fladdrade i sin utsökta blommighet i kapp med hennes långa, röda hår, som hon inte kunde sätta upp i en praktisk frisyr därför att Tis föredrog att hon hade det utslaget. De såg inte pojkarna som betraktade dem.
?Det är som Esy säger, sade Burgil. Kärlek gör att man blir asocial!
I samma ögonblick som han sade det tvärstannade Tis, varvid den oförberedda Ilva var ytterst nära att ramla omkull. Ett skosnöre i den unge mannens ena känga hade gått upp, därav tvärniten. Fyllda av förundran såg Sassan och Burgil honom hoppa på ett ben, stödd av flickvännen, tills han hittade en vedstump att sätta ned foten på. Åskådarna fnissade där de satt, häcklande i sina sinnen med kommentarer som aldrig skulle uttalas.
När kärleksparet hade försvunnit ur sikte fick pojkarna se något som fick emonierns hjärta att klappa dubbelt: Ett främmande handelsskepp! Det kom söderifrån och var enligt Burgil ett säkert tecken på att våren hade kommit till Velusia. Skeppet närmade sig snabbt, och det var stort. Dess segel var enorma, och Sassan kunde inte låta bli att ta intryck av männen som hängde uppe i masterna nu när revningen skulle till att ske. Båten lade till bara ett femtiotal meter från stället där duon satt. Människor strömmade till från kajen, hälsandes, vinkandes och erbjudandes hjälp med att lägga landgången på plats.
?Velusierna kommer alltid först. Sedan brukar det vara folk från Talranne som kommer. Tro mig, de är här om bara några dagar. När skall du åka? Du kommer väl tillbaka?
Sorgsenheten i Burgils röst var inte att ta miste på – han längtade inte alls efter att hans uppskattade kamrat skulle fara. Vad jag önskar att jag kunde förklara allt för dig, tänkte Sassan, lätt bedrövad vid denna insikt. På emoniskt vis lade han en hand på den blonde ynglingens vänstra axel och tackade honom för hans värdefulla vänskap. Då blev denne plötsligt stel som en pinne och lyfte undan handen.
?Jag vet vem du är, viskade han i det han såg sig oroligt om. Kom!
Burgil tog Sassan hem till till det lilla rum som han delade med sin yngsta syster Irida. Denna var för tillfället inte hemma, kunde han till sin glädje konstatera. Och väggarna, visste han, var gedigna, tjocka. Ingenting av det som sades skulle höras genom dem, inte ens om de skrek. Sassan kände sig mer förstummad än vanligt. Hur länge hade Burgil vetat, och varför hade han inte sagt någonting förrän nu?
?Det var någonting som Esy sade, som fick mig att fatta misstankar. Hon hade skämtat om att du skulle vara en emonisk prins, och istället för att skratta med hade du blivit likblek enligt henne. Du pratar som en emonier, och nu gestikulerar du som en sådan. Och så är det en sak till, som du kanske inte har märkt: Din svarta hårfärg har börjat växa ut!
Ju mer Burgil förtalde, desto mer uppenbarades det för prinsen hur oroad kamraten hade varit av sina hemliga tankar. Nu när han äntligen vågade yppa dem kom de som bubblor ur hans strupe, milt anklagande och vädjande.
?Du får inte resa till Talranne! Det finns för många faror där. Kan du inte ta vägen över Velusia istället, även om det tar längre tid att komma hem därifrån. Snälla du!
Det kom fram att två av Burgils döde fars gamla soldatkamrater arbetade ombord på det nyanlända velusiska skeppet. Burgil sade sig lita på dem, och hävdade att Sassan också kunde det. Den cirkadiske pojken var så upprörd att prinsen inte längre visste vad han skulle tro. Hade han månne drömt något hemskt, eftersom han gick på så här? Gråtande skakade Burgil på huvudet och skyllde det hela på ”en känsla”. Sassan blev fundersam. Varenda emonier visste att aningar måste tas på allvar. Det kom som en överraskning att någon från ärkefiendens stad kunde tro så intensivt på sin egen intuition, att vederbörande lät tårarna falla helt ogenerat. Detta skulle Tyrinn ha sett! Hur som helst kunde inte Sassan låta en väns så enträgna böner bli ohörda. Därför bestämde han sig för att göra som Burgil ville.
?Tack, åh tack, sade kamraten och torkade bort tårarna mot tröjärmen. Du, jag var verkligen rädd. Det kändes som att jag höll på att förlora en bror. Och den där rösten…
?Hör du röster?
?Bara en. Missförstå mig inte, det är ingen dröm. Jag hör den bara när jag är vaken, men nu har den tystnat. Den gjorde det i samma sekund som du sade ja. Jag tror att den ville nå fram till dig, men av någon anledning fastnade den i mitt huvud istället. Kanske var det den som lät mig genomskåda dig. Säg mig, låter allt det här som jag säger nu vrickat?
Sassan slöt vännen i sina armar. Så gjorde man normalt aldrig i Emonia, men släktingar och riktigt nära vänner gjorde det emellanåt. För Sassan stod det klart att Burgil inte begrep till fullo vad det var som hände i hans eget huvud, han hade väl aldrig fått lära sig vad häxor och trollkarlar kunde åstadkomma med människor som de inte ens hade träffat. Så han visste knappast om att de trollkunniga ibland upprättade kosmiska förbindelser med dem, något som Arimond hade hållit en ganska lång utläggning om en gång under ett kalas, då mannen hade varit just så lagom nykter att han hade kunnat stå. Han hade också berättat om bilder som kunde dyka upp i ”de anropades” medvetanden. Hade Burgil haft en inre syn, så var saken klar: En person med magiska egenskaper meddelade sig genom honom! Efter vännens långa tvekan fick Sassan veta att det hade förekommit små rosa flytande blommor i denna tankesfär på sistone. Uppenbarligen skämdes Burgil över detta. Att gå omkring och tänka på blommor var inte hans stil.
?Det måste vara häxan Hatsi, informerade honom Sassan. Det är hon som har talat med dig. Hon använder näckrosor, det har en god vän till mig sagt. Och hon lär bo i Talranne. Då betyder det att de som var med mig lyckades ta sig dit. Det, Burgil, är vad jag kallar goda nyheter!
I nästa andetag bad Sassan om att få bli Burgils bror.
Sassan var fortfarande glad och upprymd när han återvände till värdshuset, där han gick och ställde sig i köket direkt utan att ha gett sig tid till att äta själv. Mets, som numera kände honom som en egen son, hade lärt sig att tolka hans signaler. Att han var hungrig kunde han dölja för sig själv, men inte för henne. Så hon lade en färdigbredd smörgås intill hans skärbräda. Det var inte mycket för någon som skulle arbeta hela kvällen, men hon räknade med att han skulle kunna ta en längre rast senare.
Vad hade han gjort med handleden? Till en början låtsades hon att inte vilja veta. Han hade lindat in den i bomullsremsor, och enligt vad hon kunde se hade det gått blod rakt igenom. Eftersom han inte hade varit i badhuset i dag var en fallolycka ingen trolig förklaring. Hon hade hört talas om att emonierna blandade blod med både varandra och andra, dels när de ingick äktenskap och dels när de ville göra någon till en släkting, och fruktade nu det värsta. Efter två timmar sade han det själv, utan att hon hade behövt ställa någon fråga rent ut: Han hade skaffat sig en cirkadisk bror, och så var det med den saken.
Följaktligen går någon stackars cirkadier också omkring och plågas av en svidande handled just nu, tänkte Mets, som hade sina aningar om vem den utvalde var. Emoniernas seder och bruk var erkänt gudlösa, vilket väl alla visste som bodde i Cirkadia. Aldrig hade hon anat att den som hon trott sig känna så väl i alla kanter och vrår skulle visa den här sidan ändå. Att han sedan tog sin gärning som en självklarhet och den naturligaste sak i världen, var inte också det någonting typiskt emoniskt. Han kunde inte hjälpa att han var den han var. Det som förvånade mest var att Burgil hade gått med på det. På grund av den skurna handleden kunde Mets inte låta Sassan utöva servitörsrollen i dag. Han fick nöja sig med att vara kock, och som hon anat skulle det inte göra honom något. Istället skulle han bli stående, leende och visslande, vid grytorna en stor del av kvällen.
Strax före det att köket skulle stänga gjorde munken Malvyr en överraskande entré. I ett ögonblick fick han helt ovetandes Mets till att känna sig alldeles ställd, sedan insåg kvinnan att den helige mannen måste ha kommit för att hämta lådan med det te som dess tillverkare hade lovat att försöka färdigställa åt honom. Mannen skulle inte sätta sig ned och äta middag, så här dags hade alla klostermänniskor sedan länge ätit dagens sista måltid. Och Sassan skulle inte behöva visa sig, var tanken. Emellertid var Malvyr av en annan åsikt – han ville absolut träffa den duktige temakaren en gång till. Sassan hade alltså inget val. När munken fick se det blodiga bandaget blev han förskräckt. Därefter upptäckte han att blodet hade torkat, och man kunde se hur hans spänning släppte. Pojken hade förstås sluntit med kniven – ja, så kunde det gå för den som handlade alltför raskt. Nu skämdes han kanske, annars hade han väl knappast haft anledning att gömma sig bland kastrullerna.
Dagen efter befann sig Malvyr nere vid hamnen hela förmiddagen, som prinsesseskort. Meningen var att hon skulle lära sig allt om hur man arrangerade de för staden så viktiga marknaderna. Att lära känna människorna bakom dem kunde inte vara fel, hade drottningen låtit förstå. Därför skulle i år Segura få äran att sköta invigningen. Det var hennes första officiella uppdrag, och det var inte utan att hon kände en viss längtan. Liksom många andra tyckte hon om doften av tjära, vilken förtog den i hennes näsborrar mindre angenäma doften av rå fisk något. På grund av detta ville hon uppehålla sig så länge bland tjärtunnorna som möjligt. Malvyr visade sin tålmodiga sida genom att låta henne stå där och andas in de osynliga ångorna ganska länge, närmare bestämt ända tills något annat fångade hennes uppmärksamhet: En pojke som hjälpte till med att lyfta tomma tunnor upp på vagnar.
Orsaken till att hon inte kunde sluta betrakta honom var att hans ena underarm var omlindad av ett bandage som hade bruna fläckar på undersidan. Blod, var det enda hon tänkte. Sedan vaknade hennes behov av att hjälpa. Malvyr hann inte reagera förrän hon hade sprungit fram till pojken, som var ingen annan än Burgil, och frågat vad för slags olycka som hade skett. Just då fick också munken syn på bandaget, som bestod av bomullsremsor av exakt samma slag som det han hade sett på kocken Ensins arm dagen innan. Han behövde inte fundera alls för att inse sambandet. Under resten av dagen skulle han inte ha någonting annat i tankarna än dessa unga, blodiga armar. Han skulle förefalla så disträ, att han till slut märkte det själv och nödgades ge prinsessan lektionsledigt tidigare än vanligt.
Medan flickan valde att tillbringa resten av dagen i biblioteket vandrade hennes lärare ned till Urmollusken på nytt, nu med oron sittande som en klistrad mask i sitt ansikte. När han kom fram var värdinnan ute i ett ärende. Endast den rödhårige unge mannen fanns på plats. Så mycket bättre, tänkte han.
Sassan var ensam i hela byggnaden, vilket var en nästan unik situation. Han stod vid diskbaljan och märkte inte på flera minuter att han var iakttagen. Först när han kom åt såret med en knivspets och svor till avslöjade sig besökaren med en harkling. Sassan hade velat sjunka genom jorden när han såg vem det var. Man svor inte i en gudsmans närvaro i Emonia heller, och han bad skamset om ursäkt. Malvyr log ansträngt.
?Du har ljugit för mig, pojke. Du är inte alls från Talranne. Jag tror att jag kan gissa mig till varifrån du kommer, men tänker att du kan få säga det själv.
Sassan tog ett djupt andetag, och släppte samtidigt allt han hade för händer, bokstavligen. Såret blödde igen, om än inte ymnigt. Ritualen som han hade utfört hade avslöjat honom, han förstod det innan Malvyr hann tala om det. Ödet hade låtit sända Burgil i mannens väg. Hur mycket otur kunde man ha. Den äldre mannen protesterade. Det var visst inte otur! Alla kunde lita på en munk, påstod han själv, det gällde även en ensam emonier på flykt. Sassan var dock mindre intresserad av sin egen säkerhet än av kamratens, visade det sig. Vad han fruktade nu var, att Burgil hade sänts till förhör, och innan han visste om så verkligen var fallet bad han om att få bli överlämnad istället för sin nye bror.
?Felet med dig, sade Malvyr, är detsamma som jag till min sorg finner hos de flesta andra människor också. Du tror det värsta innan du vet något. Din kamrat skickade jag till sjukhuset, ingen annanstans. Och du behöver antagligen sys, du med. Mig har ni ingenting att frukta av, även om jag inte vill göra gällande att ondska saknas här i världen. Vad jag menar är att ni borde ge det goda en chans att komma till tals först. Det sårar mig att du ljög för mig, hur väl jag än förstår varför.
?Förlåt.
?För all del.