Jag drömde om havets krill,

snäckor och essensen av diamanter 

Om att Himlen slöt sej sisk-grönt spröd       

kring världen

Att fåglars skrii och Tärnors dykta

revade som silver i den papperstunna skyn

Och där var Skorpemor,
besinnat låg                 som ett förbrukat lackmuspapper

Tyngd 
Under densiteten av vår dumdristighet

'Är detta, Världens sista sorg?’ 

Sjunkande     talade hennes ord,

runna ut     som tårar

Jag drömde   

att alla skalbaggar tågade i led

Dom bar mantlar
Små svajande     av siden,

i skiftande färgnyanser av palisander-blå och mönjerött
med mottagar-strutar av staniol

Så red dom bort
Med alla knytt och oknytt på ryggen
genom tiden

Och skorpemor hon vinkade så sorgesamt adjö och drog andan i en suck
Ja, för vem kan vinna denna striden?

Vi förlustar  oss på det lånta,  förköper    fördärvar
och förpestar

Tills tiden
Helt sonika runnit ut

I en sista sol-nedgång   

skålar vi     ännu en gång!

tar vi refrängen , köpesvängen, fyll på mitt glas!
Ännu,     är inte internet i knas!

När skorpemor tog ton ifrån sin hjärterot i moll

Och alla baggarna 
flög metalliskt genom nattens stål

Och vi med våra döva öron

tror du att vi hörde?

Något så subtilt         som ett avgrunds-vrål….

Den tonen
Som studsade i staniol och fann en tillika silvrad reva
I den papperstunna skyn

Med oknytt ridna mot,

Gav sej truppen på signalen ut

Ur jordelivets skreva

Jag drömde att vi blev själva kvar

Att allt annat hade flytt och dött

Där stog vi..i resterna som fanns
Av alla hjärtan
Förfärade på marken

Som det sorgesammaste enfaldigaste varat
Med hjärnan under arm

Som att våra felsteg aldrig slutar

På böjda huvudens kvarglömda

bars
Nyårs-festens (dum) strutar..

Där vaknade jag

Av ett högt och idogt larm

Från skorpemor hörs sorgesången, 

'Tonen som fösvann.