Snötäckets sömniga
tyngd
vilar över landskapet

Gråhetens dager spricker
isär,när en solglimt visar
upp sin ljusa strimma i
gryende morgontimma

Det står några väntande
resenärer vid hållplatsen

Inuti den stora slottsallén

Och väntar på en försenad
Matarbuss

Fru Minneslund har passerat
i sin vagn och strött ut sina
förgångna skeenden åt de
tålmodigt väntande

Så skär bussen genom dimman
I sina lyktors brådskande sken

Hämtar upp passagerare till
den väntande otåliga staden

En vante blir kvar i töslasket
Med en isig överkörd Kattuggla
i dikeskanten

Vissa dagar bär sin egen disiga
bortglömdhet i det stora hela

Men fru Minneslund glömmer
aldrig,vet vart det förgångna
befinner sig och har utlämnat
några restrevor inuti anings
-lösa människor

Då har hennes resa ej varit
förgäves. Men om framtiden
Vet hon ingenting

Som är så beroende av
Dået
för att kunna existera.