Aftonens dimma sveper in mot
vissnade starrens värld
Lilla lagunen vittrar så sakta
omsluten, lik en fjärd
Stegen genom stenar blir snabba, tunga
men ack vilken lisa ändå för prövad lunga
Glimmen har slutat blomma i små buketter
ty alla nätter
har blivit bitande kalla, gråa
och känns som etter
Folhammars tysta jättar vid randen suckar
Lyktan i handen flimrar inför
alla miljoner år
Knappt skymtar varats död, hur den pågår,
ens där dit strålen når
Stegen över stranden till slut skall stanna
och ögon skall blicka genom det nakna, sanna
Handen som håller lyktan skall sedan släppa
men åter greppa
dess blöta handtag, och eld skall lysa
mot livlös täppa
Folhammars tysta jättar i sleke vakar
Vandraren i sin dimma finner
ron i dess eget hem
går vid lagunens rester av revet,
kraften som formar dem
Klappern tumlas klotrund av havet, tiden
och vätes av vind som rör den men snart är liden
Doften av salt beblandar sig med det gångna
och så blir fångna
de vackra minnen som kunde värma
men ter sig stångna
Folhammars tysta jättar skall gå till dvala.
3/12 2022