Först så gick jag igenom en ettårig maximal helvetespsykos som 21-åring. Sen så bemöttes jag ibland med en lilla lilla Johan-attityd och en nedlåtande klapp på huvudet som om jag var en hund som det var så jävla synd om och som inte skulle komma och tro att jag var något bara för att jag hade gett ut en diktsamling som hade fått en mycket positiv recension i Örebro dagstidning. Jantelagen låg som ett tungt lock över staden så att till och med kulturrebellerna var anstuckna av dess gift.
Själv så hade jag tillsammans med en god häxa och vän under den tidiga hösten 1987 lyckats knäcka en schizofren psykos helt utan psykiatrins inblandning. Det någorlunda friska tillståndet varade ett par månader och sen började en bipolär mani sin febrilt galna aktivitet i min hjärna. Jag hade inte en aning om att jag var sjuk. I ett euforiskt lyckorus ägde jag världen och det livet handlade om var JAG JAG JAG!! Jag och mina kickar. Ett halvår senare när gränspsykosen slickade mig unket hungrigt i ansiktet så funderade jag på varför telefonen nästan aldrig ringde. Allvarligt egocentriska människor blir alltid väldigt ensamma i det långa loppet. Min pappa tog livet av sig i maj 1976, och det var upprinnelsen till mina psykiska problem. Jag fick inga diagnoser fastställda och således ingen medicinering. Folk fortsatte se på mig som lilla lilla stackars Johan. Jag var mina diagnoser inte en person och självkänslan sjönk till aldrig förut anade nivåer. Mitt så kallade liv kändes som ett straff och min vän den goda häxan stod handfallen inför mitt tillstånd och åhopplösa situation. Men 1989 var jag manisk igen och livet var toppen, men bipolära manier leder alltid till ett ödsligt stirrande in i väggen.
En bipolär mani är som ett kokainrus som obönhörligen en dag klingar av och man är ingen och ingenting. 1991-92 blev en fullständig katastrof av tung depression och
en surrealistisk gränspsykos som desperat galet dunkade på dörren in till Gud men inte blev insläppt. Lilla lilla Johan-bemötandet fortsatte och livet exakt så förödmjukande
och förnedrande som det kunde vara. Djävulen njöt i fulla drag och jag kollapsade i januari 1993. Den goda häxan kom hem till mig för att beskåda misären. Tillsammans började vi en radikal upphämtning igen och exorcism. Hon och min psykoterapeut var dom enda jag hade kontakt med och mina två katter. Det var en förbannelse som skulle brytas och jag gick in för det till 100 procent. Varför ska vissa människors liv vara en sån katastrof? Varför ska deras omgivning vara så kylig och distanserad? I maj så mådde jag i alla fall bra igen, jag tog upp min fotbollskarriär och kunde känna glädje igen. Då började faktiskt den döda telefonen att ringa igen. När man är psykiskt frisk så är man attraktiv och populär. När man är sjuk så existerar man inte för människorna.