En del får inte leva längre,
ha kvar sitt på jorden
och det vet vi.
Andra kan inte leva ut
det liv de har, sitt riktiga med själ.
En del har smärtan given, legitim.
Andra har den bara, utan några som helst skäl.
Mitt öde verkar vara tyngden.
Tomheten, det hål som aldrig riktigt fylls och bara ekar.
Och svärtan, tysta vreden över ensamheten,
kolsvart ensamhet som föds ur vreden själv.
Inget, inte någonting
kan fylla helt, det vet jag.
Att hoppas på att fyllas är
att bara straffas dubbelt upp.
Hopp och hopplös är ett mynt som
evigt snurrar runt på hålets botten.
Jag vill ofta stanna snurret
och ge upp, bli en av er.
För jag förstår dig ju,
du där på parkbänken,
ihoprullad i källaren,
vid porten och på gatan.
Mer än vad du tror förstår jag dig,
för jag är en som du. För jag är du.
Bara räddare och fegare och en
som sätter snurr på nya mynt,
så fort nåt äntligen har stannat.