det är så paradoxalt
att det ska straffa sig
att vilja vara
bättre

det är så paradoxalt
när hjärnan insett
innan kroppen
som ett lamt ben
haltar efter

som att förklara
för en panikattack
att ingen ska dö
jag menar
den är ju inte dum

vad kroppen känner
är förlamande skam
för att jag dricker chai
och kaffe i en dirty mix

eller läser Freud
AL 2:3, Mitokondriers utveckling
och en präst syn på antropologi
samtidigt

för jag kan inte begränsa mig
kan inte vara som alla andra
för jag är en hybrid
en outcast

när jag tar för mycket kanel
på gröten
känner mig trött
och ledsen


för vad är att vara människa
när norm är en illusion

vad är att vara människa
när kroppen aldrig slutar
definiera mig

när kroppen är jag

och tanken blott
en konstruktion