Mina fötter smälter mönster i snön
skriver ord till dig som ingen ser.

Du skjuter som en blixt genom mig
ett kraftfullt skrivtecken
som binder samman det förflutna
allt det som flöt bort och förångades
med nuets salighet och skräck
över famntagets smärtsamma flyktighet.

Gemenskapen är templet
byggt på helig mark
på helig snö.

Hudlösheten är det enda budet
det enda budskapet
den enda bönen.

Natten sår stjärnor
i sin mörkaste mull
månen spinner sina långa strålar
och beskär mörkret och tystnaden
med klingande ljus.