Var plikttroget på väg, om än förvirrad och alldeles för tidigt, för en gångs skull. Meningen föreföll alldeles klar när ett eldklot föll, långsamt som för att vara säker på att bli sedd. Och jag såg, jag såg hur hon släppte taget för att sedan slockna. Med ens visste jag att det var en hälsning från en saknad vän. Hon ville väcka hopp och tro om framtiden. Min önskan var inte sen med att landa i det som är och det som kan bli.