Hon satt med armarna om sina uppdragna knän
Känslorna var spröda

Tankarna som trassel
Och hjärtat hade sjunkit som en sten
För kärleken

Det fanns inga tårar mer
De hade fallit

Fallit

Befriat

Och där satt hon
Tyst

Tills hon lyfte
På sina vingar

Vidare ut i den
Stora världen

Fri i kropp och sinne

Fri att älska
Fri att bli
Fri att vara

Den hon vill