Decemberförmiddagar ger flanörer
en särskild tid för promenad och dröm.
Ett minimum av konstgjort ljus som störer

med onödigt förbrukande av ström,
en dämpad kolorit i slask och aska
gör vandrarsjälen ömsom blid och öm.

Jag ger mig ut. Jag gillar ju att traska
omkring i grannskapet i park och stad.
Flanörer kan ju tyckas gå och maska,

men brådska präglar ej min promenad.
Jag tittar, lyssnar, luktar, smakar, känner
och tänker på terzinens nästa rad.

Flanerar gör jag ensam, utan vänner,
som helst vill prata om helt andra ting
än dem, som i mitt eget hjärta bränner

och som jag hellre ger mitt första tjing.
Decembers förmiddagar har den råhet,
som gynnar den som gillar gå omkring

med sina sinnens sång i vinterns gråhet.