När vi lämnat Betty, och Carro hade åkt hem till sig, ägnade jag resten av dagen åt att vara outsägligt duktig. Jag öppnade alla fönster samt balkongdörren för att vädra ut lukten av sunkig knarkare. Jag röjde undan röran i vardagsrummet, diskade bort allt intorkat smuts från mitt porslin, slängde alla förstörda matrester i komposten och tömde den.

Sedan skrev jag en lång handlingslista, gick till affären och kom ut därifrån med bara nyttiga och nödvändiga saker i påsarna. Efter att ha gjort storkok på linsgryta med rotfrukter, fördelat det i matlådor och ätit en ordentlig portion lade jag mig på rygg i soffan med en suck och stirrade upp i taket.

Jag kände en våg av tacksamhet välla över mig. Antagligen till följd av att älvan nu befann sig hos Betty och jag inte behövde ta hand om den. Men det var något mer också. Tacksamheten var uppblandad med förväntan inför vad som skulle komma skulle. En sorts äventyr. Det var precis som när man var liten och hade lekt hela dagen med sin bästis. Man lade sig i sängen på kvällen, nöjd över dagen som varit, men samtidigt pirrig eftersom man visste att imorgon skulle leken fortsätta.

Jag tog blicken från taklampan och lät den istället vila på Bettys hög av böcker som nu låg på soffbordet. Tänkte att om jag nu skulle bege mig ut på äventyr vore det bäst att vara förberedd. Så jag sträckte mig efter den översta boken i högen och öppnade den. Kände den välbekanta och inte alltför angenäma biblioteksbokslukten slå upp från sidorna och in i näsborrarna.

Bläddrade fram till innehållsförteckningen och sökte med blicken efter ordet ”Älvor”. Fann det och slog upp sidan. Läste ivrigt om dessa väsen som dansade på ängarna i en tid då övernaturliga krafter höll människorna i sina grepp. Själar efter kvinnor som levt syndiga liv. Vitklädda skönheter som bringade olycka, sjukdom och galenskap om man var oförsiktig och hällde ut varmt vatten på marken utan att varna först.

Inget av det jag läste verkade ha särskilt mycket med Violette att göra. Så jag öppnade nästa bok, och nästa. Alla berättade ungefär samma sak, samma historier. Nyckfulla, onda, farliga varelser. Ingenstans stod det något om fjärilsvingar eller lilaskimrande hud. Bara om hur de lämnade efter sig ringar i gräset där de dansat och att man skulle akta sig för dessa ringar.

Jag kunde inte minnas om jag hade sett några ringar när jag hittade Violette. Och även om jag hade gjort det, hur skulle det ha hjälpt oss?