Jag saknar tiden med de analoga,
taktila lekarna och sällskapsspelen
med spänningen att svara eller fråga
och söka undvika de vanligaste felen.

Med Chinaschackets kulor fick vi hoppa,
med "Loppan" sprätte man sin knapp i koppen.
I "Plockepinn" så gällde det att noppa
den svarta först, för att nå upp till toppen.

Kapitalister lekte vi i "Monopol"et.
Vi kallade varann "Tjuv och polis".
I "Fia" gällde det att hinna målet.
Ibland så bollade vi bara "Gris".

Kortspelen saknar jag med "Svenska städer",
och "Löjliga familjer", "Vilda djur".
De "Hockeyspelets" matcher än mig gläder,
som jag fick vinna, fast jag ej vet hur!

Nutiden bjuder mest på digitala
utmaningar och på global distans,
där uppläggen är råa, kriminala
och e-sporten har skjutglad dominans.

Nu sätter man sig sällan omkring bordet
som förr i sällskapsspelens snälla tid,
får till i "Alfapet" det rätta ordet
och spelar ett parti "Coronne" i frid.