Den gamle och hans enda ljus
brann med samma låga
för allt som hade flytt med tiden
och dess folks förmåga
Han tänkte på det stora stöket
dem som bakat bröd i köket
knogandes med tjo och skratt
inför sista väntans natt

Den gamle blåste mot sitt ljus
för att elden väcka
så att den kunde fladdra vackert
utan att förskräcka
Då mindes han hur plåten brändes,
modern, hon vars vrede tändes,
riset som i vrån på lut
stod, och barn som flydde ut

Han tänkte på all tid som gått
sedan första julen
som än han tydligt kunde känna
solig dag som mulen
den kväll han nådd av bjällrors toner,
månne komna från kanoner,
flydde ut till stallets hö
rädd att kanske döden dö

Den gamle släckte ut sitt ljus
gick till huvudporten
tog sedan på sig ull och stövlar,
finast blev på orten,
och satte sig på slädens säte
drömde om sin barndoms vete
sjöng hur stjärnor tindrat så
för en liten nisse då.


17/12 2022