och så vintern:
alla snöänglar, skridskonätter och varma chokladkoppar
som hann svalna under tiden vi
var tvungna att bara var kärlek & liksom
glömma andras fula universum för att leva vårat eget
alla bolibompakvällar med kanelbulle&cocacolafika
då det var för kallt för stjärnpromenader
- då vi värmde oss i varandra.
jag minns alla pepparkaksformar vi inte hade bara för att
du envist skulle skära ut egna mönster med kniven:
det blev rumpor mest, eller om det mer liknande hjärtan:
de såg ju liksom samma ut, skrattade vi
ihjäl oss och trädde röda kulor över blommorna i huset
i brist på någon julgran. vi bakade sockermoln
som vi la änglamärken över:
för du samlade på
Änglar
och jag var din finaste
trots min brist på vingar
(det är i såna minnen onda frågor växer:
vad heter din finaste ängel där du är nu?)
våren vi fick:
maskrosfälten där jag plockade ihop mitt förråd
för att kunna fylla i dina fläckar alltid
vi spelade kula på asfalten i nya
jeansjackor, kände nostalgi och
konstaterade att tussilagobuketter
inte känns lika mycket vårsolar inne som ute
ja, och så påsken också!
påsken var nästan mest av allt: vi slog
chokladharerekord, planterade påskliljor i kartonger
och gav påskägg till alla grannar
som vi hade råd att ge till
sedan kände vi oss generösa,
la av ett par äggfisar i någons brevlåda
innan vi gick hem och var kära igen
du läste gul poesi med fjädrar
för mig medan jag spelade
gullefjun på gitarren - fast med en egen melodi
då var vi verkligen poesipojken
och gitarrflickan - & de stunderna var bara kärlek
(men nu häromdagen hittade jag chokladharar vi
trotsallt inte orkat, tillsammans med en påskliljekartong
och då grät jag eftersom att:
chokladhararna var gröna nu
och de vissna påskliljorna hade tappat bladen
för länge länge sen)
jag minns sommaren:
blöta russinhudar för nära varann
för att det skulle rymmas några ord emellan
sedan dina svala läppar mot min brända
nacke och snäckskalen du trädde
ett halsband av till mig
jag minns soluppgångarna
vi somnade till på kullen
och pajerna vi bakade precis innan
och jag minns kvällsdopp
morrondopp
nattdopp
ekan vi stal och rodde ut med
för att blåsa såpbubblor till himlen
men hur vi än blåste så fastnade
varenda bubbla i regnbågen
glittrade till och försvann
nästa dag tog du därför med en stege
men då tippade hela ekan
och bubbelflaskorna drunknade
men vi slutade aldrig skratta
för vad hade vi att gråta åt
en stege mer eller mindre liksom
eller hundra stegar, tusen regnbågar, biljoners bubblor
nej liksom äh, drunkna med er, vi lever föralltid i alla fall
skrek vi med vatten fulla munnarna på väg in mot land
och tillochmed höstrusk var mysigt med dig:
vi tände lyktor på balkongen, drog ut filtar
och min gitarr, vi bakade Daim
i muffinsformar och satt hela nätterna
och bara var fast tillsammans
på dagarna hoppade vi i lövhögar
med halsdukar du virkat
i september och i vattenpölar
med likadana röda nyckelpigestövlar
och prickiga paraplyn i oktober
vi slaskdeppade
över allt det gråa i november
- men att vara deppig tillsammans
är tusen tider gladare än att inte dela det
med någon alls.
och det jag undrar nu är bara varför vi inte tog vara på, förvarade och sparade det året bättre, men jag är slarvig vet du, håller ju inte ens reda på dig, min lilla giraff... för det var året efter det sakta började rulla svartåt.