Så deprimerande att se
vilken mänsklighet som Gud har skapat.
En sån sorg att leva i nuet.
Som en kvinnas bristningar
känns livspusslet. Hopplöst varaktiga.
Men ett barn är oss fött, en son är oss given.
Igen

Som att vända sig om och inte se
något berett. Nej, inget färdigställt.
Och gå vill, av meningslösa tankar
och trötta syner. Och bara ha längtan kvar.
Också igen
och åter igen.

Så, kom igen när du dött
på ett kors grabben.