Så låg hon där i sin säng igen. Eller snarare deras säng. Våningssängen som hon låg överst i och med lillebror i den undre slafen. Det var kväll och var det inte mörkare nu än det varit igår?

Hon hade borstat tänderna noggrant. Det tog längre tid då. Klistrat tanden på clownen  av papp den som hängde på väggen mittemot handfatet. Hennes bror krånglade som vanligt som den småunge han var. Bara ett par år yngre men storasyster är storasyster. Är lydig och lugn. Gömmer varenda känsla inom sig. Inget får sippra ut. Någonsin. Det är FÖRBJUDET i den här familjen som döljer och gömmer många hemligheter. Lillebror dock bryr sig inte alls om vare sig uttalade regler (en slags uppfostran) eller outtalade. Han var en vild glad pojke som var kung i nuet.

Hon önskade att hon var mer som honom. Modig, sa ifrån, skrek och levde om men nej, hon var den duktiga flickan i deras familj. Lugn och timid. Följsam och väluppfostrad. Mest tyst. Väldigt mycket tyst. Log på sin höjd ibland när situationen så krävde men skrattade sällan eller aldrig. En allvarlig ung flicka som nu sakta men säkert började blomma från sin slutna knopp. Hon ville inte! Ville inte att brösten skulle växa, skava mot tröjan. Pappa hade börjat bli så konstig allteftersom hon utvecklades. Hur än hon försökte dölja sig med dubbla linnen under nattlinnet... Han nosade sig fram som en stor elak varg och hon var hans byte, så svag och så utlämnad. Pappa... Pappa! Nej, gör inte så... Du gör mig illa... Ord som bara hon hörde. Som ekade i hennes huvud.

Utlämnad låg hon där och räknade tyst för sig själv. Nyss hade hon och lillebror lekt släcka lampan samtidigt. 1... 2...  3! Missade någon av dem så var det bara att börja om. Samma ritual varje kväll. Det kändes lugnande. Hon kunde låtsas de få sekunderna när hon tramsade med sin bror att allt, precis allt var som vanligt. Livet var som det brukade innan. Tryggheten som omslöt henne och vaggade henne sakta och milt till sömns. Med nallarna runt omkring och favoritnallen i famnen somnade hon i det mjuka mörkret med hallens lampsken som strilade in genom sovrumsdörrens glipa. Dörren som alltid var ställd på glänt.

Nu var det inte längre på det viset. Inte sedan pappa börjat komma in i deras rum för att natta henne sådär konstigt, otäckt för att lämna henne med en känsla av skuld och skam. Hon frös till is redan när hon hörde hans tunga fotsteg som närmade sig. Snart skulle mörkret sluta sig tätt om och pappas händer och tunga skulle vara på ställen där de inte alls borde eller skulle vara. Någonsin. Hon visste vad det hette det han gjorde med och mot henne. Hon hade tagit reda på det i en av föräldrarnas inbundna uppslagsböcker som stod i vardagsrumshyllan. Incest. Knappt så att hon ens vågade närma sig det främmande ondskefulla ordet. Hon rös och frös samtidigt som svetten bröt fram i hennes panna. Han var där. Runt om henne. Pillade. Rörde. Undersökte. Viskade att snart var hon kvinna och snart skulle killar uppvakta henne men då skulle hon vara försiktig sa han för hon var pappas flicka. Pappas flicka håller på sig. Hon sparar på sig. Han gnuggade hennes bröst. Tyget rev mot den känsliga ömma huden. Så drog han upp hennes nattlinne och stora fuktiga monsterhänder gjorde henne illa. Hon slöt ögonen, blundade hårt medan fadern nosade och betedde sig som en hund. Tårarrna steg i hennes ögon men hon bet ihop. Gråta inför honom skulle hon aldrig göra. Aldrig. Och äntligen så som alltid varje kväll kom mammas röst insvävande genom dörren på glänt. 

- Nyheterna börjar nu, älskling! 

Pappa som grymtande försökte dra hennes nattlinne rätt men det gick inte. Allt var ihopknölat nästan ovanför hennes huvud. Så pussen på magen och hon ville kräkas. Reflexen var så plöstlig och stark att hon fick bita sig i kinden medan vågorna av illamående klingade av.

- Godnatt min söta ängel, sa pappa och gick ut ur hennes och lillebrors rum. Hon önskade att brodern sov där under. Att han vare sig hört eller förstått något av det som försiggick ovanför honom. Hon var inte helt säker men hon trodde att han sov. Långsamt och fumligt försökte hon rätta till kläderna men de hade snott sig om hennes kropp och armar. Det kändes som om hon var fångad av starka armar. Ångesten stegrades och rev i hennes bröst. Hon kunde nästan inte andas. Så äntligen kom hon ur linnena och nattlinnet som var nedsolkat av faderns kladdande över henne. Hon frös så hon skakade och fick snabbt på sig nattlinnet. Favoritnallen och de andra nallarna tröstade henne som alltid de här konstiga och läskiga kvällarna. Tårarna rann in i deras mjuka tyg. Hon snyftade och grät så tyst hon bara kunde. 

Och någonstans mellan tårar och vilt bultande hjärta somnade hon. Lät sig in i vilans mjukhet. Hennes stela spända kropp rätades ut något men nallarna släppte hon inte. De var hennes skydd för att pappan inte skulle komma in i hennes drömmar. Ibland gjorde han det och då brukade hon vakna med ett ryck och inte kunna somna om. Medan det blev allt ljusare i sovrummet och hon började skönja tapetens blommor och slingrande blad som hon kunde följa med pektfingret och blicken så tonade mardrömmen ut och ersattes av lättnad. 

Hon visste att nätterna skulle fortsätta. Nattningarna. Ju äldre hon blev... Vad skulle hända då? Hon ville inte tänka på det och knep ihop ögonen hårt. Brodern rörde sig och hon hörde hur han sträckte ut och gäspade högt. Nu var morgonen kommen och därmed skyddet för henne. När de stegade ut till köket för frukost satt pappa på sin vanliga plats med en cigarett i ena handen och kaffekoppen i den andra. Morgontidningen var uppslagen och tog upp nästan all yta på bordet. Mamma hade kokat gröt och slevade upp åt dem. Lingonsylt eller äppelmos till? Hon valde alltid äppelmoset medan lillebror tjatade om jordgubbssylt. Som vanligt slutade det med att han surt grävde en krater ur lingonsyltburken med en hög suck. Pappa tittade upp och gav honom en varnande blick. Henne såg han inte på. På dagarna var hon osynlig för honom. På dagarna fick hon vara ifred. Det var bara på nätterna monstret inuti honom kom fram. 

Tänk om mamma visste... Eller visste hon?  Ibland fick hon för sig att mamma ropade efter honom för att... Ja, vaddå - rädda henne? Det var inte så man räddade sin dotter. Så mycket begrep hon trots sin ringa ålder. De där kvällarna när fadern "nattade" henne med händerna överallt önskade hon att mamma kom in och skrek åt pappa. - Vad gör du?! Sluta!! Men hon kom aldrig. Hon ropade. Sedan var hon alltid undfallande och avståndstagande dagen efter. Allt för att slippa bråk och stryk. Men ibland önskade hon att mamma kunde ryta ifrån och ta smällarna för hennes skull. Få slut på det äckliga, det som gjorde så ont i henne på många sätt. 

Hon ville inte vara i den här familjen längre, med den här pappan. Hon skulle rymma. Så snart hon fyllde 18 år skulle hon sticka. Med en gång. Nu var det många år tills dess men en dag så... En dag skulle hon slippa honom och hon skulle inte komma tillbaka. Aldrig någonsin. 

Och så blev det...