ibland slår de nerblixtarna iblandur blå himmeloch jag krymperiblandär himlen mörkoch jag är åtta år igeniblandkan jag inte kalla honom pappaibland tror jag att han inte finnsiblandönskar jagatt jag inte minnsiblandsipprar det utmörkretiblandtar det omtagoch tag igeniblandtror jag att det inte häntibland vet jagatt det formade migibland slår det mighårtatt jag inte finns på riktigt