Lusten att skriva är litet som en hunger,
när en själv varken har mat, dryck eller arbete.
När en själ istället för en kropp, svälter.

Då tvingar jag mig själv att åtminstone skriva strunt,
eftersom jag förstått mig på att lusten kommer tillbaka
om jag bara lockar den (tillbaka).

Jag har just nu ingen lust alls att skapa,
men jag måste lura mig själv
in i lockelsen och lusten.

Det är inte som med alkohol, utan som faktisk svält.
Det är inte som sockersug,
utan mera som en längtan efter sällskap.

Bara att skapandet ofta inte behöver just sällskap.
Men förstås en tro på att människor finns där i verkligheten,
omkring en själv och helst bör en förstås förstå sig på,

hur att locka andra människor att dras till en själv.
Om den går att lära ut?
Den går åtminstone att förklara för andra,

men inte ens den är 'lättköpt'.
Lika litet som det går att plötsligt bli ett geni inom något,
bara plötsligt expert på att veta allt om något.

Bara genom att ha lust efter att vara det.
Det enda sättet brukar vara genom att öva.
Till och med bedragare och tjuvar,
brukar behöva något öva, innan de blir 'fullfjädrade'.

Men målare eller skulptörer brukar ägna sig åt
att hålla sig inom en enda konst,
även om de kanske först provar sig fram.

För att se om lusten att skapa gäller även 'där'.
Men ibland så, finns lusten där
oavsett gren att som prova att sitta på.

I mitt eget fall är det ungefär på det viset.
Jag vill inte bara prova på hur att åka tåg,
jag provar även resmål, samt även olika fordon.

Fast som passagerare oftast.
Dock har jag funnit det vara svårt att paddla kanot,
fara fram på cykel eller att flanera genom annans försorg.

Det fanns en tid då jag hellre svalt ihjäl,
än att be någon i familjen
som bjuda mig någonting alls.

Det jag visste var förstås att de hade en smula svårt
att ta något jag sade, på allvar.
Hur de nu kunde ha fått för sig någonting sådant.

Ingen utom jag själv vet förstås precis
hur att attackera mitt själsliga lidande.
Ibland försöker jag förstås med att sova över tid.

Men när jag vaknar, om det är kvar hos mig,
känslan av att allt är hopplöst,
bara som väl finns där.

Väljer jag efter någon tid,
fem minuter eller tjugo,
att gå till 'attack'.

Så här kan vi inte ha det,
defaitismen söker vinna den inre striden.
Så kommer det inte att bli.

Kanske kommer något av glädjen
och lusten att sjunga, åter till mig då jag 'ridit'
genom mina högst som egna, ringar av eld.

Erfarenheten lovar förstås att så blir utgången
av striden med mig själv. 'Själv är bäste dräng',
har någon sagt om hur att ta itu med något.

Ibland, när 'vansinnet' kommer över mig,
då bara måste jag få vara destruktiv,
som för att 'få rasa ut' ordentligt.

Om jag inte blir nöjd med att någon säger,
'här ta litet medicin och sov på saken',
så måste jag förstås få göra det själv.

Promenera sig av olusten eller gå ned till stranden
och som i högsta olust kasta macka, slå hål i båten.
Allting har sitt pris, så är det förstås.

Istället för att ro ut på fjärden och göra hål i botten
så vattnet strömmar in,
så 'ror jag båten i land' på torra land.


(Texten har legat i utkast sedan 2020 12 31)