Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En stor fisk




Det var dyrt och dyrare skulle det bli. En morgon när jag vaknade stod det klart: 90-litersakvariet måste bort! Tre olika sladdar var för jämnan kopplade till den stora glaslådan. Det måste dra en massa massa el. Och för vad? Alla fiskar var döda utom en . Scalaren. Det var inte rimligt att en enda fisk skulle ha ett helt akvarium för sig själv. Jag var inte helt insatt i kostnaden men att döma av storleken och antalet sladdar måste det höra till en av de dyrare hushållskostnaderna.

Det hade blivit lite av en vana för mig att spola ner små livlösa fiskkroppar i toaletten, men de fiskarna hade varit döda, det var annorlunda med Scalaren.
Jag kunde inte sluta tänka på det. Varje gång jag gick in i vardagsrummet och såg akvariet tänkte jag på det. Vad hände med en sån liten varelse om man spolade ut den i avloppssystemet? Skulle den överleva? Jag föreställde mig hur Scalaren försvann ner i toalettröret och sveptes med bland allt sånt folk brukade kasta i toastolen, som toapapper, hårbollar, tops och bomullstussar, för att inte tala om all skit som hamnade där och sen forslades iväg ut i de stora avloppsrören. Möjligen kunde han simma delar av vägen, men troligast var att han skulle drunkna.

Jag fick vänta ut honom helt enkelt. Det kunde inte röra sig om så lång tid. Och var det inte alla akvariefiskars öde?

Att roa oss en kort tid för att gå hädan ungefär samtidigt som vårt intresse för dem började svika?

En dag flimrade det till så gick lampan. Det blev mörkt i akvariet. Det var som mörkast på natten(givetvis) så det gjorde inte så mycket. Fiskar ligger ju och flyter på natten i någon sorts dvala med öppna ögon. På dagen strilade lite solstrålar in från sidan och lös upp så pass att man iallafall kunde urskilja konturer och se vad som var uppåt och neråt.

Men några veckor senare blev det något vajsing med termostaten. I luften var det 40 grader, cirka, för det var en ovanligt somrig augusti det här hände Det var som att sticka ner handen i ett ångande badkar.
Nu måste han väl ändå dö? tänkte jag, inte utan skamkänsla. Akvariefiskar ska ju vara så känsliga av sig.

Luftpumpen slutade pumpa ungefär samtidigt. Jag hade aldrig riktigt förstått varför det var så viktigt med den där pumpen, men jag tänkte att Scalaren säkert visste om den behövdes eller inte.

Det var som det aldrig hänt. Nästa kväll kunde man som vanligt se hans lilla runda mun bryta vattenytan, kippande efter mat i det grumliga mörkret.

Vattenväxterna, som sedan en tid varit hans enda sällskap, fick en plötslig tillväxtexplosion och under ett par dagar fylldes hela akvariet av ett slemmigt grönt trassel, men sen försvann de över en natt. Kvar blev trädstumpen i hörnet.

Nu var Scalaren helt ensam i sin akvarieöken.

Alla de andra, zebrafiskarna, neontetrorna, svärdbärarna, var sedan länge borta, till och med slamkryparen och de små snäckorna som levde på glaset, var döda, fastän det funnits så mycket alger att festa på.

En kväll när jag kastade en ovillig blick in i det dunkla vardagsrumshörnet där akvariet stod, var det helt tomt. Jag kunde inte se Scalaren någonstans. Med en känsla av spirande lättnad släppte jag vad jag hade för händer och gick dit. Var det möjligt? Hade han äntligen gett upp?

Men just som jag närmade mig glaset glimmade det till, så var han där, med sina silverstrimmor och de långa skäggspröten släpande efter sig. Han seglade genom vattnet rak som ett stolt skepp.

Besviket spridde jag några skira foderflagor ner i det lerfärgade vattnet. Du lever, muttrade jag, medan jag såg dem försvinna in i hans runda lilla gap. Varför envisas du så här? Varför?

Det irriterade mig, hur en så liten varelse som hade så lite att leva för, kunde insistera och insistera på att äta och andas. Förstod han inte själv hur hemskt han hade det? Utan ljus, utan vänner eller växter, i ett kokhett bad… Vid det här laget måste vattnet vara bra mycket varmare än Amazonas floder där han hörde hemma. Det kunde omöjligen vara stimulerande på minsta sätt, inte ens om man var en Scalar.

Åh vad det förargade mig, jag kunde inte förklara varför . Jag var annars en väldigt balanserad person och brusade sällan upp över saker. Jag var inte särskilt lycklig, om lycka nu är något att sträva efter, men mitt liv var problemfritt, och det fick man vara tacksam för. Kanske var det ibland lite väl balanserat, i bemärkelsen att det ibland kändes tråkigt och glädjelöst, men den lilla skavanken var jag villig att acceptera om det innebar att jag slapp problem. Enligt min åsikt var brist på problem i livet en så tillfredsställande känsla att det nästan kändes som lycka. Även om det inte var det, det visste jag ju. Det där med lycka var ett påhitt som reklambranschen kommit på för att sälja mer onödiga produkter, som öl eller schampo.

Men den här dumma fisken..., det kändes som han hånade mig, där han lyckligt simmade runt i jakt på sina ynka matflagor, som knappt gick att se, eller skilja från algresterna, som dansade runt i vattnet.

Så glad han blev av de där flagorna ...bara att se mig öppna matburken fick honom att lysa upp och börja simma i korta ryckiga cirklar uppe vid vattenytan.

Han längtade till det där hörnet, där mat singlade ner från ovan, som om hemligheten med livets mening fanns där. Bara han tryckte länge nog bakom den gamla trädstumpen blev det till slut kväll, så han äntligen kunde simma dit igen.

Ja men lev då, sa jag till honom och skruvade på locket på fiskmatsburken. Lev så länge du orkar. Scalaren försvann simmande bort i ett moln av virvlande matrester och avfall, svängde lite på stjärtfenan och dök in bakom sin trädstump.

Någonting sa mig att han skulle leva länge. Han hade bestämt sig, ingenting fick stå i vägen, det var uppenbart.

Den kvällen satt jag i flera timmar i min fåtölj och stirrade in i akvariet. Det var outhärdligt varmt fortfarande, inte bara i akvariet utan i hela lägenheten. Jag hade tagit tre kallduschar redan och satt i bara kalsongerna på en liten handduk, så att det inte skulle bli svettmärken på tyget. Isvattnet svalkade lite men isbitarna var redan på väg att smälta. Det här med den extrema hettan hade kommit som en överraskning, jag hade inte hunnit få någon plan på plats innan det var ett faktum. Att ha luftkonditioneringen på var alldeles för dyrt och de senaste dagarna hade jag känt mig väldigt trött och seg, liksom nere, på ett för mig främmande sätt. Utan att själv märka det hade jag låtit ett problem få fäste i mitt annars problemfria liv och nu hade jag ingen ork att ta tag i det.

Det förargade mig. I akvariet simmade Scalaren lojt från sida till sida. Han hade inte lagt sig än, tvärtom verkade han ovanligt uppåt den här kvällen. Ibland stannade han till och tittade på mig från sidan med ett av sina gyllene geléartade ögon. Silverränderna skimrade i det vita ledljuset från läslampan.

- Du är visst en lycklig fisk, är du inte? slank det ur mig. Ja, jag tror ta mig fan du är lycklig.

Jag blev själv förvånad över mina ord. De kom som från ingenstans, men det kändes som de alltid funnits där, som om en pyrande ilska bodde i mig och alltid hade bott där, utan att jag varit medveten om det. Plötsligt var det som något lyfte upp kroppen, som en gigantisk tång grep tag i mig, och placerade den på golvet framför akvariet, där jag vrålade från botten av mitt bröst:

- Hur gör du? Kan du förklara det? Hur gör du för att vara så jävla nöjd?


Hans eldfärgade öga lyste som ett dimljus genom det murkna vattnet, sen sögs han upp av mörkret och försvann ur synfältet. Kanske längtade han hem till sitt krypin, det var sent.

Dagen efter gick jag ner på stan. Det var en fredag eftermiddag och zooaffären höll på att stänga, men jag hann precis slinka in i tid. Där köpte jag en ny termostat, en ny luftpump (vad den nu är till för), ett lysrör, och lite vattenväxter.
Väl hemma igen gick jag raka vägen in i vardagsrummet, tog ut sakerna ur plastpåsen, radade upp dem på golvet framför akvariet och väntade på att Scalaren skulle visa sig. Jag ville att han skulle se vad jag hade köpt, innan jag påbörjade projektet. Vattnet skulle bytas, det var det första, sen skulle vi ta itu med de tekniska installationerna.
Till slut dök han upp, som en vålnad ur skuggorna, med ett nyfiket litet leende. Jag log tillbaka. Kanske var han bara en liten Scalar, men han var en överlevare, en hjälte,
en stor fisk.




Prosa (Kortnovell) av ingeling
Läst 92 gånger
Publicerad 2022-12-29 22:47



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

ingeling
ingeling