En klok person skrev en gång att det är lättare att lura andra än det är att övertyga andra att dom har blivit lurade
Man kan fråga sig varför då?
Enligt min uppfattning kommer den eländiga självkärleken in med detta behov av att känna att vi är något;denna känsla som är så gött för det egna jaget för vem vill känna sig dum i tider som dessa? och denna känsla är mer vanebildande än den starkaste drog i alla fall bland vanliga människor
Ett grundläggande knep när man skall luras ett som flitigt användes bland de som fordom kallades för trollkarlar men som nu går under det mer rättvisande uttrycket illusionister I sin enklaste form av lurendrejeri är det inte så mycket att bemöda sig om att bygga illusioner som att få publikum att rikta sin uppmärksamhet mot ett speciellt ställe ibland genom att säga se där och sedan peka på en underlig molnformation eller ett träd med en märklig formation. Det kan se ut som en människa alt huvud.(Hoburgsgubben) och medan folk stirrar ditåt passar du snabbt på att smussla undan det du nu vill ha bort.
Men man skall inte inbilla sig att det är enkelt att luras även om själva principerna för detta är basala ty detta kräver övning och timing och känsla för att nu är det läge och som med allt annat i livet krävs övning och kanske åter övning och kanske åter övning innan mästaren kliver fram(men själv har jag inte ens blivit en medelmåtta det tycks blivit min förbannelse eller skall vi säga öde destination eller det jag i grunden var ämnad för