Sångerna som en gång
lugnade mina tankar
har försvunnit i en svartvit tinnitus

Stegen blir allt tyngre och tyngre,
det är väl kedjorna från det förflutna
som inte vill släppa taget

Varje gång jag blundar
så känns det som om ljuset
tappar greppet om mig

Det går en vind genom kyrkogården
jag inte känner igen, det kan vara så
att för första gången så är kylan inte bara främmande.

Gruset och jag rasslar genom regnet,
på insidan rullar ett ytligt mörker
som en dimma av det livet rånade mig på