”Jag är som en halvstekt blodpuddingsbit,
alldeles mosig och blodig ini.
Min själ är ej heller oskyldigt vit,
utan solkig och svart av jalusi.

Lögner jag läser och lögner jag lär
de stackars dumma fåren i min skock.
Och jag tänker när jag puddingen skär
att jag nog minsann borde blivit kock!”

Så lät prästens tal vid middagsbordet
och frun jagade barnen ur rummet,
skrek: ”Har du glömt det heliga ordet?”
och slog bort hans hand från ölaskummet.

Men prästen bara log och sade lugnt:
”Nu får det vara nog med religion,
sådant tjafs är bara tråkigt och tungt.
Ge mig mat att laga och en kalkon

att plocka, så skall jag minsann bli nöjd
med livet jag lever här på jorden.
Och tro på mig nu: det skall bli en fröjd
att få lägga undan bibelorden!”

Frun suckade tungt och tänkte så här:
”Nu gör han precis som andra gånger,
när han bytte från narr till militär,
och från militär till gudasånger.

Gubben min blir nog aldrig riktigt nöjd
förrän han har lämnat jordelivet
och sitter däroppe med Gud i höjd
och saknar allt som var honom givet.”