Så kom hon tillslut ut

ur skogen, den svarta 

där sorgefåglarna bodde

och ingen hörde hennes rop.

Fullvuxen och stark,

den här gången

och kanske värdig

att kallas för en människa.

Där någonstans i den svarta skogen

försvann den dystra flickan,

hon som var utan ögon

osedd och älskad av ingen. 

Och när hon sen återuppstod

blev hon stoltare och längre,

prövade trevande sina steg,

bort och mot den vita stranden.