I slutet av 1960-talet, innan datorn, mobilen, appar och allt vad det heter tog över och formade om hela världen, då skrivmaskinen, bandspelaren och stenografin var sekreterarens och kontoristens viktigaste arbetsredskap, då ett masinskrivet och attesterat dokument i orginal, kanske bevittnat till och med nästan var heligt och värd sin vikt i guld, och hölls inlåst antingen i datum- eller diarieföljd i arkivskåp på kontoret eller i direktörenas skrivbordslådor, då kopior gjordes antingen direkt genom att skriva orginalet på skrivmaskinen med karbonpapper bakom eller på en Xeroxmaskin, klev en dag en ung tjej på nyss fyllda 21 år försynt in på kontoret jag jobbade på, för en anställningsintervju. 

Kontorsavdelninarna fanns i flera våningsplan och distribuerade och ansvarade för in- och utförsel av pappersvaror från och till utlandet för ett stort världsomspännande företag. Så det var en stor arbetsplats med många olika yrkesgrupper där alla samarbetade, men ändå var indelade i olika ansvarsområden. Här fanns bland andra direktörer, ekonomer, kontorister, ingenjörer, sekreterare och postbud. Det gällde att ha vassa armbågar, ett starkt självförtroende och hålla sig framme för att göra karriär där.

Hon hette Gittan Olsson.
Hon var som den blygaste viol, och när någon tilltalade henne blossade kinderna upp som solmogna tomater och hon tittade generat ner i golvet medan hon mumlade sitt svar så tyst att ingen uppfattade vad hon sa. Hon såg ut att ömsom frysa ömsom svettas. Visst är det naturligt att vara spänd och nervös inför en anställningsintervju, men detta var i överkant. Anställningschefen skakade bekymrat på huvudet när de båda kom ut från hans kontor efter intervjun och tillsammans steg in på mitt kontor och lämnade över henne till mig med orden; "Det här är Birgitta Olsson. Hon behöver en skrivmaskin omgående. Se vad du kan göra!"

Fortsättning följer...