Du var vilse när vi träffades, jag likaså.
Tillsammans sökte vi en ny väg i natten.
Vi fann varandra i en tid av storm och ängslan,
Du blev min vind och jag din klippa.

Vinden tog oss till himlen, liksom under jorden.
Allt medan klippan nöttes ned, tills den inte längre höll form.
Jag rasade, och du med mig.
Stormarna fortsatte och världen brann.

Jag försökte och försökte och försökte, tills jag inte kunde försöka längre.
Nu är du ej längre min, och jag ej din.
Allena får vi treva oss upp ur avgrunden, allena får vi söka vidare mot nya platser.

Förlåt, åh förlåt, det sista jag ville var att såra dig.

Jag älskar dig min vän, mitt hjärta.

Farväl!