I kvällningen färdas han
genom det kuperade beteslandskapet

blöta kängor halkar
över bergsknölar
i lustiga frillor av vitmossa

han cirklar runt vintergröna enbuskar
och gamla furor
som sett människor
leva och dö

sjunker ner i gyttja
proppmätt av smältvatten

ett korppar
i skrockande piruett
mot rosa kvällshimmel

januarimörker faller snabbt

han vandrar längs upptrampade gamla kostigar
för korna
hittar alltid
den bästa vägen
hem