Det finns förståsigpåare som tycker,
att bunden vers är simpel terapi
för den, som inte vågar flyga fri
och följa känslans oförvägna nycker.

Förståsigpåarens filosofi
tycks vara att det bundna bara tryggar 
poetens ego och poetens själ, som skyggar
för laglöshetens skjutjärnspoesi.

Förståsigpåaren har kanske rätt!
Det finns en tröst och trygghet i metriken,
exempelvis i en rejäl sonett.

Om poesin vill fortsätta lyriken,
behövs den bundna versens stödkorsett.
Förståsigpåaren må bli besviken.