Den sjungande polisen befann sig i ett manuskript
till en bok och som sedan filmades av någon.
Någon annan skrev en pjäs om en polis som sjöng,
någon annan skrev en operett där en figur
och roll var just polis. Men en som sjunger privat
kan lika väl vara rörmokare eller bartender, anställd
för att syssla med böcker eller kanske för att
städa kontor. Det finns kommissarier som lyssnar på
klassisk musik eller opera, hårdrock eller
blues, jazz eller annan musik. Såväl i verkligheten som
i fiktiv form, det vill säga i påhittade böcker.
Som en smula vanligt är så vill någon kunna sjunga ut,
'men det där är ju självklart'. Och eftersom
det är just självklart så behövs inte att någon beskriver
något som faktiskt brukar hända. Det är så
självklart att det inte behövs skrivas några böcker, pjäser,
manuskript till filmer. Det märkliga är att
någon som vill utbrista 'men det där är ju självklart', själv
skriver texter om det som många människor
'redan vet'. Det vill säga allt det där som redan finns här i
verkligheten och därför verkligen inte behöver
beskrivas någonstans. Det är förstås orsaken till att ens jag
borde måla tavlor istället, som är non figurativa
dessutom. För om jag skulle få för mig att måla av verkligheten,
så är det ju så självklart att den redan finns
och utspelar sig. Så jag funderar på att aldrig mera skriva
en rad om det där som ju redan finns 'där ute'.
För varför läsa böcker eller som ens gå och se en film, pjäs?