Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Ibland vet jag inte just vad jag skall tycka, men tycker, det gör jag ju förstås... Som jag råkade skriva som kommentar under en text som jag visserligen r inför som för musiken 'Tavlor på en utställning', när den spelades av Emerson, Lake and Palmer.


Den svarta nian




Charlotte hade läst en bok hon inte stort begrep sig på. Som ibland förut bestod boken av en roman samt två korta noveller längre bak i boken. Efter den större och längre romanen. Varken i romanen eller novellerna framgick det med någon vidare klarhet, varför boken fått den titeln. Men den drog till sig en del läsare. Kan ha berott delvis på att böckerna, vilka skrivits under pseudonym, brukade ha först just en roman och så ett antal sidor i slutet av boken ägnade åt antingen en längre novell eller två något kortare. En del manus, oavsett vad de sedan mynnar ut i, en bok, en pjäs, en film... brukar ha någon sorts inbyggd klurighet för läsaren att aldrig få något egentligt svar på, om det ens finns något. En del människor som läst författarens alster, ett eller flera, kunde påstå sig 'ha löst gåtan', dels romanens namn eller handlingen i någon av berättelserna i boken. Bara för att verka märkvärdiga kanske. Eller så trodde sig en läsare 'sitta inne med svaret', bara att den ville verka lika mystisk eller hemlighetsfull som boken själv. Säg, visst är det väl irriterande att läsa om ett mysterium en själv inte vet svaret på. Fast, har jag tyckt mig märka, en människa kan bli minst lika irriterad på att faktiskt tro sig ha fått veta svaret. På egen hand eller genom att någon berättat om saken. Det vill säga när svaret framstår att vara ungefär som i den där gamla novellen om Sherlock Holmes. Eller en detektivhistoria där det är omöjligt att veta vem eller vilka som ligger bakom ett mysterium. Motivet och vem som är skyldig. Fast jag är faktiskt bekant med en person som har den irriterande ovanan att i stort sett alltid kunna komma med ett svar och det brukar dessutom vara korrekt. Charlotte är förstås en av mina bekanta och hon har som sagt läst böcker av en författare som skapar just den där känslan hos läsaren, att här ligger en hund begraven. Charlotte pratar med mig om allt möjligt som hon har tankar och känslor kring. Jag får ibland känslan av att hon bara vill stjälpa över det på mig, för att slippa ha den där 'hemligheten' för sig själv att som gå omkring och bära på som ett eller annat ok. Men ibland får jag även känslan av att jag kanske kan ha 'svaret på gåtan', om vi bara talar om saken. Fast det är förstås mest hon som talar förstås. Hon bad mig läsa just den där boken 'Den svarta nian', och nu är det jag som undrar om jag har svaret någonstans 'mitt för näsan' på mig. Bara att det som gäckar mig och kommer att 'dyka upp', när jag minst anar det. Nu har jag faktiskt börjat läsa de där böckerna som samtliga är just rena mysterier och jag har på känn att en vacker dag kommer jag att tycka något i stil med 'jaså, var det egentligen inte svårare än så?'. Men än så länge är jag bara lätt irriterad över saker och ting som inte har just med de där böckerna att göra, utan fastmera en sorts till synes enkla mysterier i vardagen. Som exempelvis det där du vet... ...bara att du kanske inte tänkt så noga på saken, eller så tror du dig veta något jag inte vet, än. Men du berättar det förstås då. Och kanske även just för mig.




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 10 gånger
Publicerad 2023-01-18 18:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP