Jag gör väl som jag vill men all förväntan trycker på

utlöser små rackare av måsten
där snabbast fram till ägget vinner
och skiten börjar dela sig

ett blir två blir fyra blir åtta blir sexton
i en rasande fart

för att slutligen vara ett liv som är programmerat att dö
även om syftet är att leva

det är en ekvation som skapar huvudbry
och rynkor lite varstans både
internt och extern

kan man säga att jag har tur som finns
eller otur att jag är medveten om att jag finns