Jag såg den märkliga kvinnan idag igen, henne som jag tänkt på ibland...
Hon var som en tom hink som spillde ut sig inför allmän beskådan med osläcklig, vädjande törst i sina ögon.

Sen första gången vi möttes hade jag som nyktrat till och insett vad det var för skådespel hon iscensatte.
Hur hon fallit så konstlat för att sedan bara ligga kvar mitt på perrongen
och hur hon drack våra ansikten när vi böjde oss över henne.
Nu stod jag mörk i blicken under min luva och betraktade henne bistert på håll, såg hennes förljugenhet och kände avsmaken forma veck vid min näsa.
Hon hade haft sönder ett par glasögon i förväg så att de gick i bitar när hon välte sig över trottoaren.
Jag såg bara nackarna på de två kvinnorna hon drack, vid några tillfällen mötte hon flackande min blick.
Hon kunde inte dricka mig, hon såg att jag visste vad hon var så hon drack upp det sista och skyndade iväg åt ett helt annat håll än bussen hon låtsats ha bråttom efter.

Kvar stod jag och funderade över hur vården kan tackla en sådan parasit.
Det vore som att slå en masochist