Nu är jag på väg
hem. Till barndomens trofasta vindar,
de skeva bryggornas sommarlängtan
och ett sinnelag tryggare
och fridsammare än industristaden.
Med dess bitterhet över livet.

Jag vill sätta mig ner i sargade tankar.
För att se tiden förgöra min ungdom.
Det var inte alls länge sedan
jag sökte ett anständigt jordeliv.
Nu vet jag inte längre
och världen är ingen dräglig boplats mer.

Men, nu är jag på väg hem.
Dit, där jag får vara, hos resväskans
sista viloplats. Detta godis- och läskparadis.
Där den sargade bitterheten får
ett gömställe
i sin längtan bort.