Må så vara att jag mot alla odds ännu lever, men att jämt och ständigt vara den hund som folk sparkar på har tärt hårt på mitt psyke.

I mina öron spelas Thåströms låt " Släpp aldrig in dom... ...det är ett kallt krig... ...jag vill inte ha..." och klumpen i halsen växer, som om något ville ut. I låtens intro ljuder en återkommande sekvens av gällt skrikande toner. Om och om igen kan jag höra de svagt dissonanta ljuden, de som grupperar sig till ett skrik på hjälp. Mitt flummiga inre hakar på och slutar i tankar som: Ingen mer än du kan hjälpa dig och ingen mer än jag kan hjälpa mig. Så är det! Detta är den krassa verligheten och gäller oss alla oberoende om man är medveten om detta eller inte. Jag måste försöka släppa allt, vill inte bli påmind, riva bort skorpan och peta i såret så att det aldrig läker. Små vita fluglarver och en och annan likmask skulle nog kunna trivas där. Jag tvingas ständigt knäppa bort de små liven, men hungern efter min trasiga själ har gjort att de aldrig tycks ge upp och ibland fallerar jag i min kamp mot krypen. Jag vet inte men kanske befinner jag mig i gränslandet mellan dröm och vakenhet. Jag måste försöka vakna och detta fast jag skulle kunna ligga och dra mig ett tag till. - Vänta du bara... hade någon sagt, som om botten ännu inte var nådd. Och jag behövde inte vänta länge alls. En sköld av människor stod i vägen, skyddade ondskan och det fanns inget jag kunde göra. Början blev till slutet och det är slutet som jag nu skymtar i horisonten. Ondskan hand i hand med de som inte visste bättre hade drabbat mig. Jobbigt värre att man ska behöva vara så här in i norden förbålt trött. Tröskeln för surrealistiska föreställningar är näst intill obefintlig och jag orkar snart inte mer. Verkligheten räcker och blir över. Den står mig upp i halsen och stanken från en sur uppstötning dränker snart nästan helt den mer angenäma doften av sköljmedel. Hur kan man andas och vakna i det här äckligt kvalmiga luften och till den här jävla världen? Det går fan inte! Jag tycks vara på vippen att slumra till och känslan att falla infinner sig. Rycket detta medför väcker mig, men leder oturligt till att de trådlösa hörlurarna trillar ur mina öron och ner i glipan mellan madrass och sänggavel. Förbannat också! Låtens ord försvinner med den tystnad som följer, men ropet på hjälp har etsat sig fast, ligger kvar som en återkommande loop, ett hack i en gammal vinylplatta. Detta, det loopande hacket i min själ fick mig till något som jag med nöd och näppe undkom med livet i behåll.

Min arbetsgivare hör av sig. Tydligen begär man att jag fixar ett sjukintyg. - Ok inga problem, inte så långt bort, det fixar jag så klart... Sjukboden där allt i allo AI pinglan/ hjärnskrynkaren m.m. huserar ligger strax utanför närhälsan. Jag tar den korta promenaden förbi torget och går in. Den lilla friggebodens inre är kritvitt förutom den rörliga centralt placerade skärmen som skimrar i pärlemor. Framför mig ser jag henne, hon som ska hjälpa mig. Hon hälsar mig: - Varmt välkommen till mitt lilla krypin vännen. Vad har du på hjärtat tro?

Jag känner starkt att allt det vidrigt inhumana eskalerat på tok för långt, men säger bara:

- Du, jag mår skit så är det!

AI pinglan tittar mig i ögonen med en frågande min.

- Kan du utveckla det där lite mer tror du? Någon magrelaterad åkomma kanske?

Undrar först kort om det var humor eller något annat som fick henne att säga så. Ett leende sprider sig i hennes ansikte.

- Men du hur ska jag kunna hjälpa dig om jag inte vet vad som gör ont. Du får ge mig lite mer att gå på helt enkelt.

- Ok, säger jag då med viss tvekan. Du vet ibland undrar jag om min vacklande mentala hälsa medfört att bilden av omvärlden förvrängts och söker nu med en vag förhoppning i min desperata situation samhällets hjälp. Något krystat för att komma från mig kanske, men var lite nervös och klämde då ur mig en av de meningar som jag förberett på vägen dit.

- Din arbetsgivare har alltså begärt att du fixar ett sjukintyg säger hon med ett leende.

-Ja så är det, men jag behöver verkligen hjälp så är det också.

Var nära att stryka med, gå under, på grund av besöket till den lättklädda mycket förföriska hjärnskrynklaren. Jag och alla de andra som söker hjälp för att vi inte längre pallar med skiten uppmanas att noga överväga om det inte ligger i vårat eget intresse att ta emot den hjälp som samhället kan stå till tjänst med. Har nu med egna öron fått höra hur det kan låta: - Tyvärr, den enda hjälp som vi utan kostnad kan erbjuda dig är dödshjälp, men vi lovar att utan dröjsmål assistera dig med detta om du så önskar. Inom två timmar är alla dina plågor över... Vidrigt också att man kunde med att göra reklam för morfin som ett underbart sätt att lämna kroppen. Att utan smärta och värk slippa livets alla plågor är en dröm för många. Sorgligt, men så är det! Smygfilmade dumdristigt nog reklaminslaget och noterade då att man använt sig av olika sublima flashar för att ytterligare bättra på patientens medgörlighet. Eftersom jag tidigare utsatts för detta och därmed var väl medveten om hur svårt det kan vara att försvara sig mot något som inte når medvetandet blundade jag från och till. Den virtuella himmel som påstås vänta oss alla brukar göra valet enkelt för de flesta... Själv reagerade jag med att spy så att det stänkte och skärmen med den förtroendeingivande AI pinglan mörkade några sekunder när spystänket utlöst skärmens automatiska självtvätt. Verkligen turligt för incidenter gav mig mer betänketid och skulle gissa på att detta i kombination med andra omständigheter bidragit till att jag lyckades ta mig ur vad som kunnat sluta riktig jävla illa. Jag vet inte, men kanske mitt experimenterande med botox och oförmågan att känna lukt gjort det svårt att komma åt det limbiska systemet. Själva grundförutsättningen för hennes möjligheter att påverka var i och med dessa omständigheter något tiltad. De flesta som mött hennes blick dog, men jag klarar mig alltså men nöd och näppe undan, en erfarenhet rikare. Med det just inträffade i bakhuvudet bad jag av förståeliga skäl mycket artigt om ursäkt och tackade fast utan att gå till överdrift för den hjälp man erbjudit mig. - "Förlåt mig! Det var verkligen inte meningen. Om jag på något sätt kan kompensera dig för detta så gör jag naturligtvis detta. Mår inte så bra psykiskt, det är sant, men vet inte hur det där andra påverkat mig. Känns klokast att vänta med att ta ett oåterkalleligt beslut som detta tills jag helt återhämtat mig. Är tacksam för den hjälp jag erbjuds, men du vet sviterna efter att ha smittats av den senaste något mer elakartade virus varianten, det ihållande illamående och annat värre, kanske inte varar för evigt." Sant, men ändå inte. Vad folk kallar en vit lögn... Går med något darriga ben mot dörren och kanske lurade det henne ytterligare för i bakgrunden hörs ett du, du där, jag kommer att skicka in ett intyg, men nästa gång så får du ta emot den hjälp som vi har att erbjuda.

När jag kom hem plockade jag upp ett ihopknöglat papper som jag rivit ut ur en av alla de pärmar som min arbetsgivares kasserat. Det inofficiella försvaret av det moraliskt tvivelaktiga i detta att med kort varsel utan att vara alltför frågvis erbjuda dödshjälp är som följer: "... Ingen större skillnad från tidigare då läkare i det fördolda ofta överskred de doser som tillhandahölls. Eutanasi är per definition till för att patienten ska få en mer värdig död... Vår linje är de facto mer human än den hjälp som de svaga tidigare erhållit. Ett klientel av kunder som inte var starka nog för att försvara sina intressen medförde med tiden att verksamheten urartade. Gick från något undermåligt präglat av okunskap och dumdristighet till något som med den ökade kunskapen om orsak och verkan inte i något avseende kunde ses som hjälpsamt.". Kan hålla med om det sistnämnda, något som naturligtvis inkluderats mer med list än omtanke, men tappade nästan hakan när jag läste hur man inlett sitt försvar av den dödshjälp man erbjuder! Ingen större skillnad? Rätten till en värdig död har ersatt rätten till ett värdigt liv! Den virtuella himmel som ännu inte finns lockar allt fler in i dödens eviga mörker och då kan man inte ens tala om en värdig död. o.s.v. Listan kan göras lång. De flesta väljer att anpassa sig till det som kommer att bli deras död, men inte jag, inte helt och hållet i alla fall, inte ännu... Kanske har jag tagit mig igenom det värsta, men jag står fortfarande farligt nära avgrunden och utesluter inte att det snart kommer en välment liten knuff.