I taket malplacerat bland stjärnkonstellationerna blinkar med ett återkommande blippljud varmt ir-rött 02:30, 02:30, 02:30. Måndag den 27 mars 2034. Efter detta följer som alltid dagordningen med alla måsten i illrött. Inte en direkt upplyftande syn för min trötta själ, men morgonen från det att jag har vaknat och fram till dess att jag måste iväg är ändå som regel min bästa stund på dagen.

En halv kanna av kaffet från igår, samt några ratade skivor av gårdagens hårt rostade, halvt förkolnade formbröd, väntar i köket. Jag kan inte med att slänga mat, men de brända mackorna utan smör, de uppiffade, sliskigt sötade med lite extra marmelad, måste nog delas i mindre bitar och sedan sköljas ner som medicin för att kunna slinka ner i halsen.

Med stor möda och stort besvär lyckas jag med några inövade manövrar ta mig upp ur sängen. Yrvaken och vimmelkantig går jag sedan, utan att alls kunna erinra mig att jag stängt av mobilen, men ändå mycket nöjd med den tystnad som råder, något stapplande ut mot bryggaren. Väl ute köket greppar jag kannan med den bittra brygden. Som tur är märker jag i tid vad som håller på att ske och hejdar mig innan vanans makt fördärvat min morgon helt.

Jag är grymt trött, men inser ändå snart det nödvändiga i att brygga lite nytt kaffe. I väntan på att kaffet ska rinna ner tuggar jag i mig ett par skivor av det frysta formbrödet. Med aromen av den svarta brygden i näsan vaknar jag till, greppar med stela fingrar kannan med dunderhonung, fyller på min mugg och går sedan runt med den till brädden fyllda muggen av rykande hett kaffe i handen. I min undran var smäcken min kan ligga trampar jag på något hårt i mörkret. En bränd macka med bredsidans sliskiga marmelad vänd mot golvet. Tur i oturen kanske för den gamle gubben att tyngdlagen för ovanlighetens skull denna gång medfört något positivt dvs vänt mackan med den något tyngre bredsidan nedåt. Nu slipper jag i alla fall böja mig ner och torka av en äckligt kladdig fot, men lättnaden över att slippa detta förtas nästan helt av att jag dräller. Några droppar av den heta brygden träffar golvet och mina bara fötter. Mitt i en svordom, till ljudet av min vrede, går mobilen ånyo igång. Men, stängde jag inte av den? Tydligen inte! Med det morgontrötta mycket fumliga knäppandet har jag t.o.m. lyckats med bedriften att ändra den signal som ljuder vid snooze. Det är dock inte så jag tänker. Jag är väl medveten om de knappa marginaler som idag står till mitt förfogande och därmed är det inte helt osannolikt att en automatiserad AI respons ligger bakom allt detta. Jävla amatörpsykolog mumlar jag samtidigt som ett gökur snart ekar så högt att vi riskerar att få ett besök av störningsjouren. Detta får synapserna att gnistra, tänder min ilska och jag flyger som en vettvilling med blixtens fart mot sovrummet, slänger mig snubblande över mobilen, som några blåmärken och ett sällan skådat peak av adrenalin senare tystnar. Man kan ju verkligen undra var fan jag kan ha lagt smäcken min. Kanske av misstag bland soporna i stället för de förkolnade resterna av min frukost? Seriöst alltså inte helt omöjligt! Det ser alltså ut att bli en riktigt jävla kass start på dagen! Hur kan jag med att vara den jag är, tänka och bete mig som jag gör när allt hela tiden bara blir fel. Jag försöker intala mig själv att det nog inte är så svårt att förstå alltså jag menar mot bakgrund av allt jag tvingats uthärda. He, men jag vet inte om det är så. Oavsett hur det förhåller sig med den saken så måste jag skärpa mig och detta rejält för annars är det nog mycket snart helt kört för både mig och min käresta! Och så tillslut med detta i mitt medvetande händer något där inne i min tröga skalle. - Sätt dig! fräser jag ilsket väsande och jag vågar inget annat för jag vet att jag förmodligen skulle balla ur helt om jag i mitt inre får för mig att komma med en dålig ursäkt.

Alla försök att se humor i mitt sjukligt trötta mycket klenbegåvade beteendemönster är på förhand dömda att misslyckas! Det vet jag av erfarenhet... Mina tidigare försök till distanserad självironi har mest upplevts som jobbiga.

Äntligen efter allt mitt meningslösa irrande fram och tillbaka i halvmörkret sjunker jag med en suck av lättnad ner i soffan närmast fönstret. Gårdagens stök, med kvarlämnad disk på bordet framför TVn och högen med räkningar som i draget från en balkongdörr på glänt, blåst ner på golvet får vara tillsvidare. Vem mer än jag är villig att betala för att få räkningar hemskickade? Ingen! Brevlådorna finns kvar men mer som blindtarmar. Via paketutlämnarna har jag lyckats hålla mig fast vid det gamla och får varje månad mycket nöjd hem en bunt räkningar. Mina motiv till detta är minst sagt lite flummiga och när jag kritiseras för detta kan jag inte annat än att hålla med. Argument som inkluderar bevarandet av regnskogen köper jag dock inte för vem fasiken bryr sig längre om miljön när alla trampar på alla.

Något jag länge förträngt vill ut, bara måste se dagens ljus och tanken på hur jag förlorat allt jag äger når mitt medvetande. Snubben köpte regnskog för pengarna, dog och kremerades fort som faan... Ett märkligt trixade bland kriminella mycket välbärgade kretsar medförde att mina tillgångar försvann. Vad som också annars fått klart kännbara konsekvenser blev till den katastrof som nu väntar oss runt nästa hörn.

Jag tänder efter några minuters begrundande av detta dystra faktum Tiffanylampan i fönstret och sedan ett värmeljus som fladdrar till, nästan slocknar, när jag öppnar dörren till balkongen på vid gavel. Dammråttor och fjädrar dansar som yra höns runt i tvärdraget och att försöka hitta någon form av inre harmoni i allt detta stök lär inte bli lätt. Jag stirrar med en galet intensiv blick, blind för allt som stör, in i vitrinskåpet där ett gnistrande kristallglas fångat lite av det varma amberljuset från fönsterlampan.

Min dystra färd mot själens djupt belägna mörka skrymslen fortsätter helt utan yttre triggers i nuet och med en automatiserad mycket negativ inre feedbackloop dras jag som det verkar ofrånkomligt vidare ner i bråddjupets mörker.

När botten till slut är nådd djupt där nere garvar jag lite halvhjärtat åt den patetiska självömkan jag känner. Jag vet ju mycket väl att detta inte kan leda till något annat än ökad bedrövelse och måste därför tysta varje tanke som går i den riktningen.

Aromen stiger med värmen från det rykande heta kaffet. Jag är om möjligt mer slutkörd än någonsin tidigare och orkar inte ens sträcka mig för att greppa muggen. Min stirriga blick ändrar fokus och söker sig från kristallglasets reflektioner ner mot muggen ur vilken den förångade brygden väller upp i ett ständigt flöde. Ångan som fångats upp av skenet från Tiffanylampan och ett värmeljus tycks för ett tag i min trötta hjärna byta skepnad till en suggestiv dimvarelse, som hukande skyr balkongdörrens kyliga drag. En förgänglig illusion som försvinner i ett virvlade kaos när jag efter många om och men till slut förmår sträcka mig och greppa muggen.

Tidig gryning råder och morgonens isande luft sveper in med draget från den vidöppna balkongdörren. Den unkna odör som under natten ackumulerats i vår lilla lya har nu snart med vidöppen balkongdörr och ett köksfönster på glänt vädrats ut nästan helt. Mina kalla händer kramar den rykande heta koppen och kontrasten mellan värme och kyla sprider en rysning av välbehag. Draget svalkar, ger med den surrande jonisators hjälp avsedd effekt och den laddade luft som sveper in över mig känns nästan lite som en förfriskande havsbris . En sådan där vind som blåser in från havet. Minns i en nostalgisk återblick havsvindarna, de som fyllde seglen när jag på 70-talet surfade runt öarna kring Orust. Den milda lite tråkiga brisen och de hårda stormvindarna... Med ett krampaktigt grepp om bommen spjärnade jag emot den vind som förde mig framåt. Vindbyarna var ibland så starka att fötterna var nära att släppa från brädans räfflade yta. Kanske var jag inte oövervinnerlig, det insåg jag mycket väl, men ibland kändes det så. Att få flyga fram med vindens fart när brädan i skummande kaskader bröt de oberäkneliga vågornas försök att få mig på fall gjorde nog gott för självförtroendet.

Mirakulöst släpper i denna återblick min djupa förtvivlan sitt grepp om själen, som om det emotionella kaoset bottnat i något annat mer övervinneligt. Det skönt kyliga draget genom lägenheten tycks i samklang med brygdens arom försätta mig i vad som närmast kan beskrivas som ett smått euforiskt tillstånd. Blundar några minuter. Suger lite på prillan under läppen och njuter i fulla drag när sältan i tobakssaften sipprar in mellan tänderna. Alla dessa minnen från somrarna på Orust är som balsam för själen. Badplatsen, var en udde med rundade klippor, som här och där invaderats av havstulpaner. Kommer ihåg att kolonierna av havstulpaner kunde vara lite förrädiska. Mycket lätt hänt nämligen att man skar sönder huden under fötterna om man inte var försiktig, men det såg ofta, med allt blod, värre ut än det var. Till min ungdoms förtjusning kunde detta medföra både beundran och förskräckelse...

Tilltufsade av det dåliga morgonhumöret vaknar i detta sceneri sent omsider myriaden av små grå axon och dendritförsedda celler till liv. De som sammanfogade bildar en fårad och oansenlig, tråkigt grå klump, där den jag är, alla minnen och mitt medvetande härbärgeras. De där små grå behårade arbetsmyrorna som på ett förunderligt sätt har förmågan att länkas till varandra genom resonans mellan olika nätverk och då i sitt unisona oscillerande ibland lyckas med bedriften att väcka de minnen som förborgas i det fördolda till livet. I en värld som denna där våra sinnen konstant bombarderas med trams är detta sannerligen en berömvärd bedrift.

Jag har gjort vad jag kan för att förhindra att dagen börjar med stress och tiden för morgonbestyren är tilltagen med god marginal. De dagar som följer på en morgon då jag hunnit med en del rekreativ läsning brukar bli bättre än de dagar då mina morgonrutiner av den ena eller andra anledningen inte inkluderat mitt största nöje, den att läsa för läsandets skull. Det spelar inte alltid så stor roll vad jag läser. Läsandet ger mig oftast som inget annat ett lugn i själen och framför mig ligger Clive Cussler bok Vita döden. Detta är sant, men numera, det måste nog ändå tilläggas, en sanning med modifikation eftersom jag huvudsakligen läser något som på det ena eller andra sättet kan användas.

En sista slurk kaffe slinker ner innan jag tar mig ut på balkongen för mitt obligatoriska rekreationsläsande. Något frånvarande och försjunken i bokens handling tycker jag mig höra något. Det låter lite som smattret av när några "pappskallar" peppras på en avlägsen skjutbana, men det kan inte vara möjligt. På tok för tidigt helt enkelt.

Jobbigt när kropp och själ med enad stämma skriker om förändring. Min rastlösa själ och molande värk vägrar envist att ge med sig och de tu lyckas som alltid tillslut att få sin vilja fram. Den där jäkla solstolen borde jag gjort mig av med för länge sedan! Naturligtvis är det så för vad annat kan man göra när det inte tycks spela någon större roll hur man sitter i den. Att fixa något stöd för ryggen, en kudde eller en hoprullad filt kanske skulle hjälpa. Jag sträcker på mig, men det är lite si och så med smidigheten numera och kroppen protesterar med att knaka betänkligt. Att helt bli av med den där molande värken i ländryggen kan jag nog glömma, men inser att jag ändå borde tränat lite mer och gjort några av de där övningarna som tidigare visat sig hjälpa. Man kan undra varför vissa saker aldrig blir av längre...