ETT MINNE

Hon var i en himmel, där var tyst och isande kallt.
Mörkret härskade över allt.
Hon ropade:
- Jag vill tillbaka, bli bländad av jordens ljus. Förinta den här platsen ur mitt sinne!
Hon sprang, föll och fann i mörkret ett minne,
ur minnet spred sig ett svagt sken.

Röster dånar ur mörkret i kör:
- Lyssna inåt, känn dig själv.

Hon grips av vånda, hon vill svara, söker orden att förklara, att hennes mun är stum, hennes öga släckt och himlen är av mörker täckt.

Och det var mörkt i tre dagar och tre nätter.

Hon färdas i mörker hon kommer till jordens mitt.
Hon är på den plats där fyra vädersträck möts.
Hon ser i öst all världens sorg och lidande,
i väst all världens glädje.
Hon känner den stora tystnaden från söder och i norr dånar de ord som ingen längre orkar bära.
Hon tar all sin självkraft och skänker ur elden en stjärna i öster, hon ger av eldens värme till jorden i söder. Och jorden börjar tala och ger henne det vatten som ger frihet åt alla världens ord som varit bundna i norr. Hon tar ett djupt andetag, blåser in kärlek i glädjen i väst och allt börjar leva.
Runt omkring henne sprider sig ljuset, ur ljuset kommer människor som bär ljuset ut i jorden, elden, vattnet genom vinden som för ljuset tillbaka till himlen.
Och där ser hon en stjärna, den stjärna hon en gång var.

Anna Söderberg Kassel