Jag skulle kunna halka på min egen yta
oavsett tid på lugnet

hittills har jag sandat mig sträv
nu samlar jag på mig vägsalt och
slickar mina läppar

orden jag varken sa eller skrev svider
och vattenplaningen i somras när jag väntade på fäste
har jag glömt

nu spricker isen och jag står långt från land
blicken är varken vänd mot kärlek eller hopp
endast till en kraft över mitt huvud