...för jag vaknade på tredje signalen och telefonen
befann sig i nästa rum. Så där är det bara ibland.
Men du ringde förstås inte igen och jag förstod i alla
fall att det var så dags att äta. Så jag förberedde mig
i alla fall. Senast du ringt och väckt mig innan du

ringde och väckte mig nu var det även då för att det
var dags att äta. Men då hade jag förvånande nog
redan intagit föda. Men du ringde förstås för att jag
bett dig ringa och väcka mig om jag nu inte vaknat
av mig själv och tagit mig till köket. Jag kände mig

trött litet senare så jag lade mig att sova men trynade
inte in helt nära i tid. Men jag förstod när jag vaknade
att jag måste ha somnat för jag drömde så knasigt
att allting var som det var då, samtidigt som det hade
en del detaljer från nu. Det där jag funderat på en

längre tid nu, ja en vecka är det väl i alla fall, borde
jag förstås göra redan idag, om jag skall få det gjort.
Men så tänker jag att det går nog lika bra att få gjort
i morgon. Jag borde förstås skriva upp det någonstans
och jag borde ju vara tacksam över att det inte fanns

ännu, som inte ännu fanns då. Det kommer hela tiden
nytt och en själv vänjer sig så fort vid att det finns.
Så där så en själv hör andra bli häpna över att inte
andra redan börjat kräva att det som inte fanns igår,
men finns idag, borde ha funnits för länge sedan redan.