Redan medlem?
Logga in
|
-
Hur tankarna nu är? (personliga reflektioner)-
Reflektionernas tankeskedja får form och en struktur, från grammatiken i vårt språk och från medfödd och inlärd rationalitet med varierande grad logik. Det är en beskrivning av en process från ett yttre perspektiv, av en oberoende tredjepart.
- Föreställ dig istället i ditt inre, eller kanske t.o.m. utöva lite semi-styrd tankeverksamhet, som du försöker betrakta noga, ”se” tanken så som du upplever den i ditt sinne, direkt där inne. Hur är dess form och struktur? Känns kanske inte som att det riktigt finns något av dessa kvaliteter i upplevelsen av tankar, i alla fall för mig. Är frågan om form ungefär som att fråga hur tio blå liter springer? Alltså, en fundamentalt felformulerad fråga baserat på falska antaganden, kanske.
- Jag kan av uppenbara logiska anledningar nu enbart spekulera framöver, då resonemanget vilar på att observationer gjorda i mitt egna psyke också är gällande (i okänd grad) för alla andra självmedvetna varelser, som delar vår biologi. Något som kan tyckas uppenbart sant med tanke på vår förmåga att förstå, skapa en mental representation som med spegelneuroner till hjälp, ger liv och en upplevelse - den process vi kallar empati, ger en god anledning att göra antagandet att vi i det fundamentala delar en inre värld tillsammans, i alla fall ungefär.
- Jag tänkte därför så väl jag kan beskriva min egna upplevelse av att (med den förmåga jag besitter) undersöka och betrakta varsamt i bakgrunden en tankekedja jag just hade om ”vad som utgör en reflektion”. Att i ord beskriva en upplevelse är en problematik vi kämpar med ständigt i vår kommunikation, och så kommer det också vara för beskrivningen av min upplevelse. Men det är god träning för att öva på förmågan att i läsaren uppkalla representationer eller tillstånd som ger en förståelse för essensen bakom orden, från insidan.
--- I skimrande svarthet med ögönlocken stängda, ”ser” jag något framför mig, en bit ovanför ögongen, ungefär mitt i pannan, en yta som jag tolkar som min mentala värld, men med förnimelsen att det bara var den ytliga delen av något mycket djupare. En tanke kommer inte riktigt in här som ett visuellt objekt, det upptar inte någon plats i denna yta och är inte riktigt där. Den är mer som en resande osynlig linje längs sidorna på en skarp men ändå flexibel triangel, med spetsen riktat utåt, eller ”framåt” mot det inre, och dess två mot mitten löpande sidor utgör utkanten på den ytliga ytan. Det är som att tanken susar runt i en triangel men har ingen upplevd form, i alla fall i sig självt. Men då gör man antagandet att tanken är en enhet med egen form, och det kan begränsa vår förmåga att se. Processen därimot, som jag upplever som ett susande flöde i en triangel, har i sig en form genom formen av dess process, och ser jag former skapas också en motsvarande mental representation som sparar min upplevelse mentalt. Det ger möjligheten att jag senare kan ”se” denna triangel och det mentala skimrande mörker där i, i mitt inre utan att åter uppleva det på ett direkt sett. Denna mentala kopia sorteras och indexeras av automatiska processer, i huvudsak när vi sover, och upplevelsen finns nu sparad i ditt sinne (om den gjorde ett tillräckligt starkt avtryck).
- Spetsen på triangeln som går ”framåt” upplevs ändå att otvivelaktigen leda mot djupet av det inre, och alla tankar studsar mot dess spets som inte riktigt syns utan bara finns som en svagt skimrande stjärna, i fjärran. Tankarna upplevs som både hastigt framträdande från skuggan av medvetandet, och självsäkert hemmastadgade direkt utan att i förhand inhämta samtycke från mig som nu tanken får husera. De ploppar bara upp. Ibland kan en tanke vara långsamt kvarvarande och skapar i sin tur en rad känslomässiga och fysiologiska effekter, om tankens representation får oss att intensivt uppleva den gång på gång, istället för att den från avstånd betrakta.
- Vid tillfällen där jag upplevs ta mig ”framåt” mot den avlägsnaste spets, är det som att triangels sidor breddas, att ytan jag är medveten om ökar. Det borde smalna till för en vanlig triangel, men detta är min mentala triangel som enbart är en symbol, ord för upplevelsen men som aldrig är upplevelsen. Här gäller inte fysikens lagar, här gäller drömmens lagar. Det kan också kännas som att jag själv minskar på det ytliga planet, men samtidigt med känslan av att öka, genom starkare koppling till en större aspekt av mig själv. Här har de flesta tankar försvunnit, i sina nu avlägsna triangelsidor.
- Jag drar nu slutsatsen att den yttre beskrivningen av tankens struktur i början av texten, var mycket enklare att beskriva än att försöka förmedla upplevelsen av tanken i det inre. Följaktligen föredrar vi beskrivningar från ett yttre perspektiv, som genom sina abstrakta modeller i vårt mentala utgör vår förståelse för vår värld – och mer fundamentalt: utgör de glasögon med vilka vi ser vår värld. I det egna sinnet är det nog viktigt att både värdesätta våra upplevelser från det direkta i sinnets utforskande, och arbeta för att beskrivningarna av det abstrakta, som med ord och tankar ger modeller som vid förbättring kan hjälpa vår värld. Balans mellan yttre och inre perspektiv. Tror jag är nyckeln framåt.
-
Övriga genrer
(Essä/Recension)
av
PFJS
Läst 40 gånger Publicerad 2023-01-24 18:07 
|
Nästa text
Föregående
PFJS |
